Att det fortfarande existerar visar hur svårt det är att avskaffa ett bidrag – oavsett vilka effekter det har Socialdemokraternas partistyrelse föreslår nu att flerbarnstillägget ska avskaffas. En nyhet som i sig kanske inte låter dramatisk – men som illustrerar ett mycket större problem: att Sverige sitter fast i en bidragsmodell som överlevt sig själv.

Flerbarnstillägget är ett ekonomiskt påslag som läggs ovanpå det generella barnbidraget, och ökar med antalet barn i familjen. Det infördes i en tid då Sverige hade livsmedelssubventioner, statliga bostadslån och rationaliseringsutredningar. Tanken då var att hjälpa arbetarfamiljer i ett Sverige där normen var två vuxna, tre barn och ett villaområde.

Men mycket har hänt sedan dess – förutom att flerbarnstillägget har avskaffats.

Ett system som uppmuntrar fel incitament Idag fungerar flerbarnstillägget snarare som ett systematiskt hinder för integration, jämställdhet och egenförsörjning. Det gynnar särskilt stora familjer med låg eller ingen arbetsinkomst. Och dessa är i stor utsträckning koncentrerade till invandrarfamiljer från Mellanöstern och Nordafrika – där stora barnkullar inte sällan är kulturell norm.

Det finns flera problem med detta:

  • Kvinnor hålls kvar i hemmet i stället för att integreras på arbetsmarknaden.
  • Barn växer upp i trångboddhet, utanförskap och skolmisslyckanden.
  • Försörjningsbördan hamnar på skattebetalare – inte familjerna själva.
  • Och parallellsamhällen med andra normsystem förstärks, inte minst hederskultur.

Enligt siffror som tidigare rapporterats går omkring 40 procent av flerbarnstillägget till utrikes födda – trots att de endast utgör cirka 20 procent av befolkningen. Det är inte rasistiskt att konstatera detta. Det är ett problem att ett bidragssystem som skulle hjälpa arbetarfamiljer i ett homogent folkhems-Sverige idag i praktiken fungerar som en integrationshämmande livlina till klanstrukturer och kvinnoförtryck.

Varför ska höginkomsttagare få flerbarnstillägg? Det är inte bara i låginkomstområden som logiken brister. Även höginkomsttagare får flerbarnstillägg. En svensk läkare och en jurist som väljer att skaffa fyra barn får automatiskt 1 740 kronor extra i månaden. Det är svårt att se det som något annat än ett politiskt slentriansbidrag.

Man ska inte subventionera människors val att skaffa fler barn än de kan försörja själva. Men man ska heller inte ge skattepengar till dem som redan har goda marginaler. Flerbarnstillägget fyller ingen funktion i någon ände av inkomstskalan.

En relik som klamrar sig fast Få exempel illustrerar så väl bidragspolitikens tröghet som just flerbarnstillägget. Trots åratal av kritik från både vänster och höger har det fått vara kvar – delvis av symbolskäl, delvis av politisk bekvämlighet.

Och även nu, när Socialdemokraterna föreslår att det ska tas bort, sker det inte som en konsekvent översyn av hela familjepolitiken, utan som ett sätt att finansiera en höjning av ett annat bidrag som i lika hög grad överlevt sig självt: barnbidraget.

Att ge barnbidrag till höginkomsttagare i dagens läge är lika illa underbyggt som flerbarnstillägget. Men i stället för att ta ett helhetsgrepp verkar man nu bara flytta pengarna från en påse till en annan.

Slutsatsen? Flerbarnstillägget borde ha avskaffats för länge sen. Det gynnar fel grupper, skickar fel signaler och befäster fel strukturer. Men lika viktig som frågan om tilläggets framtid är insikten den blottlägger: att när bidrag väl är införda, är det nästan omöjligt att bli av med dem – även när de gör mer skada än nytta.