Magdalena Anderssons dubbelmoral om public service avslöjad När Sveriges fotbollsdamer krossade Tyskland i EM väcktes inte bara glädje – utan också ilska. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson uttryckte i veckan sitt missnöje med att SVT och Viaplay delade på sändningsrättigheterna. Enligt Andersson borde SVT eller TV4 säkra sändningarna av stora sportevenemang.
Men Anderssons utspel har fått mothugg. På Expressens ledarsida får hon rött kort – för hyckleri.
Politikerstyre när det passar? Att vilja detaljstyra vilka rättigheter SVT ska köpa in, samtidigt som man kritiserar andra för att lägga sig i public service, är en motsägelse som många reagerat på. Andersson har tidigare gått till hårt angrepp mot Tidöpartierna och anklagat dem för att vilja styra innehållet i public service. Men när det handlar om sport – då pekar hon gärna med hela handen själv.
I praktiken kräver hon att skattemedel används för att köpa rättigheter i konkurrens med privata aktörer, vilket inte bara är ekonomiskt tveksamt – utan också ett ingrepp i den redaktionella självständigheten. Att SVT inte ska styras politiskt är en princip som Socialdemokraterna säger sig värna. Men Anderssons ilska visar att den principen är förhandlingsbar när känslor är inblandade.
Om SVT ska köpa allt – vad är poängen med ett privat medielandskap? I ett öppet medielandskap är det fullt naturligt att kommersiella aktörer delar på rättigheter till populära evenemang. Alternativet vore att ge statliga SVT monopol på sport – vilket rimmar illa med pluralism, mediemångfald och konkurrensneutralitet. Det skulle också riskera att försvaga de aktörer som redan pressas av en snabbt föränderlig mediemarknad.
Att Sveriges största oppositionsledare inte förstår – eller väljer att ignorera – detta samband väcker frågor om hennes syn på mediepolitik. Är det viktigaste att människor får se fotboll på SVT, eller att principen om ett självständigt public service upprätthålls?
En politisk populist i fotbollsformat Magdalena Anderssons utspel är ett skolboksexempel på politisk populism: att kräva något som låter bra för stunden, oavsett om det är principiellt hållbart eller inte. Det är bekvämt att rikta ilskan mot en osynlig "marknad" eller ett "misslyckande" från regeringens sida – men svårt att kombinera med att samtidigt försvara ett oberoende public service.
Kanske borde Andersson fundera över om det är rätt att kräva att skattepengar används för att SVT ska köpa sporträttigheter från miljardbolag som UEFA – eller om det faktiskt är en bättre idé att låta mediemarknaden fungera.
