"Jag tvingades släppa en gängledare – för att polisen inte prioriterar arbetet" Det är en dramatisk varningssignal som kammaråklagare Mats Ihlbom skickat till Polismyndigheten – och nu blivit offentlig genom SVT:s Uppdrag Granskning. I ett brev med rubriken ”Allvarlig oro kring strukturella brister i arbetet mot organiserad brottslighet” larmar han om hur utredningar mot gängtoppar riskerar att rinna ut i sanden, samtidigt som resurser flyttas till andra ärenden.

Men det är inte bara en kritik mot prioriteringar i ett enskilt fall. Frågan är nu vilken styrning som egentligen utgår från rikspolischefen Petra Lundh, och hur det kan komma sig att en av Sveriges farligaste gängledare – enligt åklagaren – tvingats släppas fri på grund av resursbrist.

”Scar” – ett hundratal misstänkta brott, men inget åtal 24-åringen med alias ”Scar” beskrivs av Ihlbom som en av de värsta våldsverkarna Sverige sett i modern tid. Han misstänks för över hundra brott, inklusive anstiftan till flera mord. Trots det är risken nu att brotten aldrig klaras upp – för att utredningen bromsades just när det gällde att nå de verkliga uppdragsgivarna bakom våldet.

Polismyndigheten bekräftar att utredningsgruppen varit underbemannad och att man först i mars slog samman flera team för att stärka arbetet. Men då var det redan för sent – enligt Ihlbom hade en viktig misstänkt redan behövt släppas ur häktet.

Från skjutningar till bidragsbrott – prioriteringslogik i fritt fall? Polisens svar är att man tvingas göra "hårda prioriteringar av redan prioriterade ärenden". Samtidigt nämner man att resurser också måste riktas mot bidragsbrott och bedrägerier, eftersom dessa i sin tur finansierar grov brottslighet.

Men ur ett rättsvårdande perspektiv framstår logiken som bakvänd: att resurser tas från pågående mordutredningar för att jaga bidragsfusk i andra änden av kedjan. Det är också detta som gör åklagarens kritik så allvarlig – och som sätter press på Petra Lundh, ytterst ansvarig som rikspolischef.

Vad är rikspolischefens plan – om det inte är att lagföra anstiftarna? Att slå ned på de unga utförarna är enklare, billigare och ger snabba resultat i statistiken. Men det räcker inte för att stoppa gängens organisatörer. Ihlboms brev blottar en kultur där just de som beordrar våldet tillåts falla mellan stolarna – inte för att bevis saknas, utan för att viljan att fullfölja saknas.

Frågan blir då om Petra Lundh har gett rätt direktiv till sin myndighet. Om det är åklagare som tvingas ryta ifrån – medan Polismyndigheten spelar tyst diplomati – vem är det då som driver kampen mot det organiserade våldet?

Ett rättssamhälle på undantag När en av Sveriges mest profilerade gängåklagare säger att hela brottskomplex riskerar läggas ned, är det inte bara ett operativt misslyckande. Det är ett svek mot de medborgare som förväntar sig att staten gör allt för att lagföra dem som styr våldet.

Det är också ett underbetyg till en polisledning som verkar ha tappat förmågan – eller viljan – att prioritera det som spelar störst roll.

Petra Lundh kan inte längre ducka frågan: Vem styr egentligen svensk polis – och varför har kampen mot gängens hjärnor prioriterats bort?