Totalt 8,7 miljarder till Klimatklivet och Industriklivet i vårändringsbudgeten

Regeringen och Sverigedemokraterna presenterade på tisdagen en ny omfattande klimatsatsning. Totalt handlar det om 8,7 miljarder kronor som ska gå till de statliga stödprogrammen Klimatklivet och Industriklivet – pengar som enligt regeringen ska ”snabba på omställningen till fossilfrihet”.

Men kritiker menar att detta i praktiken innebär en fortsatt subventionering av storbolag, utan tydliga garantier för klimatnytta eller effektiv resursanvändning.

6,5 miljarder till Klimatklivet – trots tidigare kritik Klimatklivet, som hanteras av Naturvårdsverket, får sitt bemyndigande höjt till 6,5 miljarder kronor. Programmet ska enligt regeringen ge kostnadseffektiva utsläppsminskningar, men en granskning av Riksrevisionen har tidigare visat att delar av stödet riskerar att gå till åtgärder som hade genomförts ändå – eller som saknar tydlig långsiktig klimatnytta.

2,2 miljarder flyttas till Industriklivet Eftersom Klimatklivet inte väntas hinna förbruka hela årets anslag, föreslår regeringen att 2,2 miljarder kronor flyttas över till Industriklivet. Detta stöd riktar sig särskilt till tunga industriprojekt och utveckling av ny teknik.

Samtidigt har det väckt frågor att flera näringslivsaktörer, däribland Harald Mix stålprojekt Stegra, länge försökt påverka för att kvalificera sig för just dessa stöd. Regeringen betonar i sitt pressmeddelande att inga medel styrs till enskilda bolag, och att utlysningarna sker oberoende genom Energimyndigheten.

SD:s klimatpolitik i fokus Att Sverigedemokraterna står bakom dessa ökade klimatanslag markerar ännu ett steg bort från partiets tidigare skeptiska hållning till klimatpolitik och statsbidrag till näringslivet. Kritiker inom den frihetliga högern menar att Tidöpartierna därmed fortsätter den linje som socialdemokratiska regeringar lade grunden för – där staten fungerar som finansiär och garant för industriprojekt som inte bär sig på egna meriter.

Samtidigt öppnar regeringen för att Sverige fortsatt ska vara en föregångare i EU:s klimatarbete, med mål om nettonollutsläpp till år 2045. Frågan är om detta kommer med en prislapp som väljarna är villiga att betala – särskilt i tider av lågkonjunktur och skatteutmaningar.