Två mord – samma misslyckande De senaste dagarnas uppmärksammade våldsbrott i Rönninge och Boden saknar koppling till varandra. Ändå pekar de i samma riktning.

I båda fallen rör det sig om gärningsmän som varit kända av myndigheter, haft allvarlig problematik, och som trots tydliga riskindikatorer befunnit sig ute i samhället – tills någon miste livet.

Det handlar inte om otur. Det handlar om systemfel.

Kända risker – dödliga konsekvenser I Rönninge misstänks en 26-årig person för ett extremt brutalt mord. Personen var sedan tidigare dömd för grova sexualbrott och försök till människorov, med dokumenterad våldsfixering. Trots detta levde han fritt i samhället.

I Boden dödades en kvinna i 55-årsåldern efter att en man i 20-årsåldern tagit sig in i hennes hem. Mannen sköts senare ihjäl av polis. Hans mamma har berättat att hon vid upprepade tillfällen varnat psykiatrin för att sonen kunde vara farlig – och att han tvångsinlagts men skrivits ut dagen därpå.

I båda fallen finns förvarningar. I båda fallen fanns kännedom. I båda fallen brast skyddet.

När stöd ersätter skydd – och skydd uteblir Sverige har under lång tid prioriterat vård, stöd och återanpassning framför inlåsning – även när våldsrisken varit känd och återfallsbenägenheten hög.

Det är i grunden en human ambition. Men när den tillämpas utan konsekvenstänkande får den ett pris: laglydiga människor betalar med sina liv.

Vårdinsatser som inte förmår skydda omgivningen är inte bara otillräckliga – de är farliga.

Skyldigheten att skydda de laglydiga Statens mest grundläggande uppgift är inte att rehabilitera förövare. Den är att skydda medborgare från att bli offer.

När individer gång på gång uppvisar extrem våldsbenägenhet, allvarliga sexualbrott eller dokumenterad oförmåga att fungera utan att utgöra fara för andra, måste samhällets utgångspunkt förändras.

Det handlar inte om hämnd. Det handlar om riskhantering.

Livstids inlåsning som skyddsåtgärd Dessa fall aktualiserar en obekväm men nödvändig fråga: bör samhället ha livstids inlåsning som huvudregel för personer som visat sig vara varaktigt farliga?

Inte som straff i moralisk mening – utan som skyddsåtgärd.

Alternativet har nu visat sitt pris.

Detta är inte acceptabelt Två kvinnor är döda. Familjer är krossade. Hela lokalsamhällen är i sorg. Och mönstret känns igen.

När samhället misslyckas med att skydda de skötsamma från de farliga, sviker det sitt uppdrag.

Det är oacceptabelt.