En debatt om vrede – och om ansvar I en uppmärksammad artikel i Kvartal argumenterar skribenten Per Lindgren för att samhällets starka vrede mot pedofiler inte är ett problem – utan en tillgång. Han vänder sig mot Hanne Kjöllers uttalande i TV4 Nyhetsmorgon, där hon varnade för ”blodtörst” och hetsjakt i debatten om sexuella övergrepp mot barn.
Bakgrunden är Uppdrag gransknings serie Jakten, som följer polisens arbete mot internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn. Serien visar en verklighet där nya ärenden strömmar in dagligen och där polisens resurser är hårt pressade.
Lindgrens tes är tydlig: det är inte allmänhetens vrede som är farlig – det är samhällets oförmåga att agera tillräckligt kraftfullt.
En vrede som säger något viktigt Lindgren använder ett medvetet provocerande språk. Han menar att vi inte ska hålla tillbaka vår moraliska avsky inför övergrepp mot barn.
Det är en formulering som sticker ut.
Men bakom övertonerna finns en realitet som få bestrider: sexuella övergrepp mot barn är omfattande, digitala spridningsnätverk växer, och polisens arbete beskrivs som ett ständigt eftersläpande försvar.
Frågan är därför inte om människor reagerar starkt.
Frågan är om staten gör det.
Moralisk reaktion är inte detsamma som pöbelmentalitet Kjöllers varning för hetsjakt är i grunden rimlig. Ett rättssamhälle kan inte drivas av lynchstämning.
Men Lindgrens kritik träffar en annan punkt: ett samhälle som börjar problematisera själva vreden riskerar att flytta fokus från brottens allvar till tonläget i debatten.
Moralisk avsky inför sexuella övergrepp mot barn är inte ett demokratiskt problem. Den är en civilisatorisk reflex.
Det avgörande är hur den omsätts.
Teknik, lag och prioriteringar En central del av Lindgrens argumentation gäller Sveriges ovilja att använda tillgänglig teknik – AI, IP-spårning och mer offensiva metoder – med hänvisning till integritet och GDPR.
Här finns en verklig konflikt mellan två legitima intressen: integritetsskydd och effektiv brottsbekämpning.
Men när det gäller grova övergrepp mot barn borde utgångspunkten vara klar: barns skydd är en kärnuppgift för staten.
Dataskyddsregler är inte naturkrafter. De är politiska beslut.
Om verktygen inte räcker är det lagstiftarens ansvar att justera dem.
Hård – men rättssäker Där Lindgren går längst är i sitt språk om ”monster” och livstidsinlåsning för innehav av övergreppsmaterial.
Det är en reaktion född ur frustration.
Men rättsstaten måste vara principfast även när brotten väcker maximal avsky. Straff ska utdömas av domstol, med beviskrav och proportionalitet.
Det betyder inte att straffen måste vara milda.
Det betyder att de måste vara rättssäkra.
Den verkliga frågan Debatten om ”blodtörst” riskerar att bli en sidodiskussion.
Den verkliga frågan är denna: Väger barns trygghet alltid tyngst när lagar tolkas, resurser fördelas och teknikregler utformas?
Om svaret är nej, då är inte ilskan problemet.
Då är det handlingsförlamningen som är det.
Per Lindgrens text är provocerande. Men den pekar på något som förtjänar en saklig diskussion: Skyddar vi barnen med den kraft som situationen kräver – eller skyddar vi i första hand systemets bekvämlighet?
