Polisens superradar väcker frågor om rättsstat och myndighetsmakt Polisens nya radarbilar rullas nu ut i fler delar av landet. Tekniken beskrivs som kraftfull: automatisk nummerplåtsavläsning, hastighetsmätning i 360 grader och möjlighet att hantera flera fordon samtidigt. Men bakom satsningen finns en fråga som är större än själva tekniken.

Kritiken handlar inte främst om att polisen fått bättre verktyg, utan om att utrustningen enligt tidigare uppgifter inte var laglig att använda när den köptes in.

Miljardsatsning innan regelverket var på plats Totalt har polisen beställt omkring 2 200 fordon med den nya utrustningen, i en affär värd omkring två miljarder kronor. När bilarna började levereras 2021 väcktes frågor om vissa funktioner alls fick användas enligt svensk lag.

Det gällde bland annat kameror, automatisk avläsning av registreringsskyltar och teknik för att mäta hastighet på mötande fordon. Kritiker menar därför att myndigheten gick händelserna i förväg: först köptes tekniken in, därefter uppstod ett tryck att anpassa regelverket så att den skulle kunna användas fullt ut.

Det är just den ordningen som väcker principiella invändningar.

När lagen riskerar att bli ett hinder i efterhand En rättsstat bygger på att myndigheter följer lagen, inte på att lagen ändras i efterhand för att passa myndigheters redan genomförda inköp. Om staten först beställer utrustning för miljardbelopp och sedan använder affären som argument för att tekniken måste tillåtas, uppstår ett allvarligt problem.

Det skickar signalen att det går att tänja på legalitetsprincipen så länge insatsen är stor nog och kostnaden tillräckligt hög.

Särskilt känsligt blir detta när det gäller just polisen – den myndighet som ytterst är satt att upprätthålla lag och ordning. Om samma myndighet uppfattas ha chansat på rättsläget och därefter velat få lagen anpassad efter sina behov, undergrävs trovärdigheten i statens krav på medborgarnas laglydnad.

Effektivitet räcker inte som försvar Förespråkare för den nya tekniken lyfter dess effektivitet. Fler fortkörare kan upptäckas, fler körkort kan omhändertas och polisens kontrollförmåga ökar. Det råder knappast någon tvekan om att tekniken är kraftfull.

Men effektivitet avgör inte ensam vad som är legitimt i en rättsstat.

Om systemen varit så viktiga för trafiksäkerheten som nu hävdas, menar kritikerna att det borde ha säkerställts i förväg att de kunde användas lagligt. Det rimliga hade varit att först få rättsläget på plats och därefter fatta beslut om miljardinvesteringen – inte tvärtom.

En farlig signal från staten Kärnfrågan är därför större än fartkameror och radar. Den handlar om relationen mellan stat och medborgare.

När myndigheter förväntas följa lagen, men samtidigt tillåts agera som om lagen kan justeras i efterhand när den står i vägen för redan fattade beslut, förskjuts balansen. Då riskerar lagstiftningen att reduceras till något som ska anpassas efter myndighetsintressen, snarare än något som sätter gränser för dem.

Det är en farlig signal – inte minst i en tid då staten redan samlar allt fler verktyg för övervakning, kontroll och ingripande.

Frågan som borde ställas Diskussionen borde därför inte bara handla om hur “giftig” den nya tekniken blir i trafiken, utan om något mer grundläggande: ska en myndighet kunna belönas för att först köpa in teknik för miljarder och sedan få lagen anpassad efter inköpet?

För den som värnar rättsstaten är svaret inte självklart.

Det handlar inte om att trafiksäkerhet är oviktig eller att polisen inte ska ha moderna verktyg. Det handlar om att staten själv måste underordna sig samma princip som den kräver att medborgarna ska leva efter: att lagen gäller först.