Tidöregeringen har länge lovat att agera mot hederskultur – men varför kommer beskedet först nu?

Den 22 april meddelade regeringen att oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp ska kriminaliseras i Sverige. Beskedet har välkomnats av många som ett nödvändigt steg mot hedersrelaterat våld och förtryck. Men en annan fråga infinner sig lika snabbt: varför just nu?

Kriminalisering av dessa övergrepp fanns redan med i Tidöavtalet – och borde rimligen ha kunnat genomföras tidigare. Hedersförtryck är inget nytt problem. Tvärtom har det diskuterats, dokumenterats och debatterats i åratal. Så varför dröjde det tills nu att agera?

En lag på plats – när väljarna börjar svikta? Det är frestande att tolka regeringens utspel som mer än en rättspolitisk reform. I ett läge där missnöjet med regeringens handlingskraft växer – särskilt i värderingsfrågor och brottsbekämpning – kan ett tydligt moraliskt budskap vara en efterlängtad ventil.

Allt fler väljare dras nu till alternativ som Exister, som med kompromisslös tydlighet lyfter frågor som hedersförtryck, islamistisk kulturimport och svenskt kulturarv. Samtidigt halkar regeringen efter i opinionen, pressas av den offentliga debatten och anklagas för att leverera för lite, för sent.

Det är mot den bakgrunden som kriminaliseringen bör förstås – inte som en plötslig upptäckt av problemet, utan som ett symboliskt svar på ett växande politiskt tryck.

Är detta jämställdhet – eller kulturförsvar? Intressant nog placeras detta förbud i jämställdhetsministerns knä. Men om vi ska vara ärliga handlar frågan i grunden inte om jämställdhet i vanlig mening. Den handlar om kulturkrockar – och om vilken värdegrund som ska gälla i Sverige.

Att kalla denna lagstiftning för jämställdhetspolitik är att gå den svenska självbilden till mötes. I verkligheten handlar det om att sätta ner foten mot kulturellt betingade övergrepp, ofta med koppling till traditioner och normer som inte hör hemma i ett modernt västerländskt samhälle.

Och kanske är det därför som regeringen också ville visa varför den nyligen utnämnt en ny jämställdhetsminister – istället för att, som många föreslog, lägga ned ett helt jämställdhetsdepartement i världens mest jämställda land. Förbudet mot oskuldskontroller blev en möjlighet att rättfärdiga myndighetsstrukturen.

Symbolpolitikens baksida Få kommer invända mot att dessa kontroller bör förbjudas. Men när regeringens insatser mot hedersförtryck begränsar sig till presskonferenser och isolerade lagförslag, riskerar de att reduceras till just symbolpolitik – särskilt om inte parallella strukturer bekämpas, migrationen stramas åt, och myndigheter får mandat att agera proaktivt.

Det är ingen slump att det är just nu detta sker. Det är också ingen slump att det sker med hög svansföring – men utan konkret förklaring till varför tidigare regeringstid gått förlorad.

Om Tidöregeringen verkligen vill vara en regering som agerar, snarare än reagerar, måste detta bli starten på ett bredare åtgärdspaket – inte ännu ett enstaka lagförslag i valstrategins skugga.