Ett nytt brott ska stärka förtroendet Tidöpartierna presenterar nu ett förslag om att införa ett nytt brott: missbruk av offentlig ställning. Syftet är att komma åt maktmissbruk, korruption och otillbörlig påverkan inom offentlig verksamhet – och att återupprätta medborgarnas förtroende för staten.

Förslaget har presenterats av bland andra justitieminister Gunnar Strömmer, tillsammans med företrädare för Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. En central nyhet är att även folkvalda politiker ska omfattas, och att brottet inte enbart ska kopplas till formell myndighetsutövning.

Straffskalan föreslås bli böter eller fängelse i upp till två år, och vid grovt brott upp till sex års fängelse.

Kritik: mer symbolik än systemskifte Trots höga ambitioner har förslaget mött omfattande kritik – både juridiskt och principiellt. Kritiker menar att lagstiftningen riskerar att bli ännu ett exempel på politisk signalpolitik: stark i ord, svag i praktiken.

Invändningarna handlar inte i första hand om viljan att bekämpa korruption, utan om att förslaget är vagt utformat, svårt att tillämpa och lågt ställt i beviskrav i förhållande till vad som krävs för fällande dom. Kravet på uppsåt, i kombination med ett snävt straffrättsligt ramverk, gör enligt kritikerna att mycket få fall faktiskt kommer att leda till ansvar.

Jämförelsen som regeringen undviker En återkommande kritik är att det nya brottet inte kan mäta sig med det ämbetsmannaansvar som avskaffades i början av 1970-talet. Den tidigare ordningen innebar ett personligt och långtgående ansvar för offentligt anställda – även vid oaktsamhet – och gjorde det möjligt att ställa tjänstemän till svars för beslut som stred mot lag eller instruktion, oavsett om uppsåt kunde bevisas.

I jämförelse uppfattas dagens förslag som betydligt mer försiktigt. Ansvar inträder först vid medvetet och avsiktligt regelbrott, vilket i praktiken flyttar fokus från konsekvens till avsikt. Kritiker menar att detta skapar ett högt tröskelvärde som gynnar den som kan hänvisa till otydliga regler, komplexa processer eller kollektivt beslutsfattande.

Folkvalda omfattas – men hur i praktiken? Att även folkvalda politiker ska kunna omfattas av det nya brottet lyfts fram som en viktig nyhet. Samtidigt ifrågasätts hur detta ska fungera i praktiken, särskilt i kommuner där politiska beslut ofta fattas kollektivt och där ansvar kan vara svårt att individualisera.

Risken, enligt kritiker, är att lagen i första hand kommer att användas i uppenbara extremfall – medan mer vardagligt maktmissbruk, lagtrots eller misshushållning med skattemedel även fortsättningsvis hamnar utanför straffansvaret.

Ett förslag som speglar en större tvekan Debatten om tjänstemannaansvar blottlägger en djupare konflikt i svensk förvaltningskultur: viljan att utkräva ansvar, ställd mot rädslan för att skapa ett system där beslutsfattare hålls personligt ansvariga för felaktiga beslut.

Förslaget om missbruk av offentlig ställning markerar ett steg i riktning mot ökat ansvarstagande. Men kritiken visar att många hade väntat sig något mer grundläggande – en verklig återgång till principen att makt alltid ska följas av personligt ansvar.

Frågan som återstår är om den nya lagen i praktiken förändrar något alls, eller om den främst fyller funktionen att visa handlingskraft i ett politiskt landskap där kraven på ansvar blivit allt svårare att ignorera.