Vänstermyndighet skyddas – trots borgerlig regering När Liberalernas Nina Larsson nu kliver in som ny jämställdhetsminister sker det i ett politiskt klimat där allt fler ifrågasätter varför Sverige överhuvudtaget har en särskild minister för "jämställdhet". En borgerlig regering borde prioritera att lägga ned symbolpolitiska myndigheter, inte besätta dem med nya ansikten. I stället för att stänga Jämställdhetsmyndigheten – en byråkratisk bastion för vänsterns idéprojekt – väljer Tidöpartierna att fortsätta spela med i wokeismens teater.

Snack om machokultur och jakt – ett PR-trick? Utnämningen av Nina Larsson presenterades som något slags folkligt genombrott. Hon är jägare, får vi veta – ett nästan desperat försök att blidka de väljare som känner sig svikna av regeringens svek mot sportskyttar och jägare. Senast exemplifierat i samband med polisens hantering av Örebromassakern.

Men jaktlicens räcker inte som garant för förtroende. Vad som spelar roll är vad politiken faktiskt levererar. Och hittills har regeringens leverans varit svek efter svek mot dem som ville ha mer trygghet, mindre stat – och ett slut på slöseriet.

En minister utan erfarenhet – men med rätt retorik Nina Larsson har tidigare varit partisekreterare i L och arbetat med totalförsvarsfrågor. Någon erfarenhet av jämställdhetspolitik har hon däremot inte. Det hindrar henne inte från att, i sitt första framträdande som minister, tala om "jämställdheten som en svensk kärnvärdering" och varna för att den är "under attack från religiösa extremister, konservativa krafter och Putins Ryssland".

Det är ord som skulle kunna komma direkt från Jämställdhetsmyndighetens Instagramkonto – men från en borgerlig minister i en regering som säger sig vilja minska antalet myndigheter, skära i flummet och prioritera kärnverksamhet?

Ett tillfälle att göra upp – som regeringen slösar bort Utnämningen av en ny minister borde ha varit en chans för regeringen att ompröva den jämställdhetspolitiska kursen. Att fokusera på verkliga problem: mäns skolmisslyckanden, kvinnors otrygghet i det offentliga rummet, snedvridna incitament i välfärden – istället för genusstrategier och bidrag till identitetspolitiska projekt.

I stället har vi nu en ny minister, samma gamla myndighet – och ett fortsatt svällande symbolpolitiskt maskineri som kostar skattebetalarna hundratals miljoner per år.

Tidöregeringens identitetspolitiska reträtt När allt kommer omkring handlar detta om något större: Tidöregeringens brist på ideologisk ryggrad. Det är inte Nina Larssons jaktintresse som är problemet – utan att hon förväntas jaga väljare i mitten genom att upprätthålla just den symbolpolitik som väljare ville rösta bort.

Om Tidöpartierna hade menat allvar med sin kritik av "vänsterns identitetspolitik" skulle Jämställdhetsmyndigheten ha lagts ned. Nu får den i stället ännu en minister att legitimera sin existens.

Sverige behöver inte fler jämställdhetsministrar. Sverige behöver färre onödiga myndigheter – och en regering som vågar prioritera.