”Folk har glömt DDR-Sverige” – Sofia Nerbrand försvarar friskolorna Den svenska skoldebatten domineras av Stockholmsperspektiv, offentlighetstänk och vinstdiskussioner. Men för stora delar av Sverige är problemet snarare bristen på alternativ. Sofia Nerbrand påminner om varför valfrihetsreformerna en gång infördes – och varför de måste försvaras.

I en ny essä argumenterar Sofia Nerbrand, politisk redaktör för Kristianstadsbladet och Norra Skåne, för att skolan behöver mer valfrihet – inte mindre. Texten ingår i den nyutgivna antologin När du får bestämma från Valfrihetens vänner och utgör ett ovanligt personligt försvar för det svenska friskolesystemet.

”Hade vi inte varit välutbildade hade vi gett upp” Nerbrand utgår från en egen erfarenhet: familjens kamp för att hålla liv i ett föräldrakooperativ i Malmö. En stad där socialdemokraterna enligt henne aktivt motarbetat privata initiativ inom förskola och skola. Kraven på handikappanpassning utan faktiska behov, orimliga ytmått för utegårdar och förbud mot expansion trots efterfrågan – bilden är tydlig: kommunen använde byråkratin som vapen.

– Hade inte vi föräldrar varit verbala och viljestarka hade förskolan fått lägga ner för länge sedan, skriver Nerbrand.

”Folk vet inte hur det var innan” Hennes budskap är att unga svenskar i dag tar valfriheten för given – och saknar insikt i hur det var när man som barn inte kunde byta skola utan att stämplas som mobboffer.

– Jag växte själv upp i ett mycket homogent Karlstad. Lärarna bar socialdemokratisk partinål. Att engagera mig politiskt för valfrihetsreformer var en fråga om att skapa personlig frihet, skriver hon.

Valfrihet = bättre resultat Nerbrand påpekar att 417 000 barn och ungdomar i dag går i fristående skolor eller förskolor – en fjärdedel av samtliga. Och enligt henne är resultaten goda:

– Svenska elever med svenska som modersmål är bland de bästa i världen i matematik och naturvetenskap, enligt TIMSS-mätningarna, konstaterar hon.

Den stora utmaningen ligger enligt Nerbrand i elever med svag språkbakgrund och i kommuner där friskolor saknas – ofta glesbygdskommuner där alternativen är få eller obefintliga. Men i stället för att öppna för fler alternativ där, går debatten enligt henne i motsatt riktning – mot fler regler, krav på offentlighetsprincip och vinstbegränsningar.

Ett system värt att försvara – även för borgerliga Nerbrand riktar skarp kritik inte bara mot vänstern, utan också mot borgerliga partier som enligt henne abdikerat från sin ideologiska ryggrad:

– Frihet, pluralism och entreprenörskap förtjänar att försvaras – även när det blåser, skriver hon.

Slutligen vänder hon sig mot myten att friskolorna skulle vara en guldgruva för internationella investerare. Enligt Friskolornas riksförbund är vinsten i snitt 2,5 procent – och merparten återinvesteras i verksamheten.

Vem ska bestämma – föräldrar eller kommunen? För Nerbrand är frågan i grunden ideologisk:

– Vem ska bestämma var ett barn ska gå i skolan – föräldrarna eller kommunala tjänstemän?

Och svaret är tydligt: För att möta människors olika behov måste det finnas pluralism, frihet och utrymme för skolor att tänka annorlunda. Det var det som var poängen med friskolereformen. Och det är den poängen som nu måste försvaras.