Två rådgivare, två skandaler – och noll förtroende kvar
Kristerssons nya superråd blev en säkerhetsrisk i sig Det skulle bli ett svenskt svar på Vita husets säkerhetsråd. Ett skärpt verktyg för att möta hot från Ryssland och stärka regeringens krisberedskap. Istället har det nationella säkerhetsrådet (NSR) förvandlats till ett internt kaosprojekt som nu får regeringen att framstå som säkerhetspolitiskt amatörmässig – inte bara i svensk media, utan även i världspressen.
Brittiska The Times, amerikanska Politico och Financial Times rapporterar alla om Sveriges andra nationella säkerhetsrådgivare som lämnar sitt uppdrag efter några timmar på posten – denna gång på grund av sexbilder på Grindr. Den första, Henrik Landerholm, avgick i januari efter att ha åtalats för vårdslöst hanterande av hemliga uppgifter.
Två rekryteringar. Två fiaskon. Båda direkt kopplade till bristande säkerhetsprövning – i organisationen som ironiskt nog är tänkt att vara själva navet för svensk säkerhet.
Ett lapptäcke av säkerhetsenheter – med överlappande ansvar Statsminister Ulf Kristersson ville ha ett "riktigt" säkerhetsråd – med stab, kanslier och en nationell säkerhetsrådgivare direkt underställd honom. På kort tid växte organisationen till omkring 70 anställda fördelade på fyra kanslier, trots att både UD, Försvarsdepartementet och Försvarsberedningen redan har egna organ för säkerhetspolitik, underrättelser och strategisk analys.
Resultatet? Överlappande ansvar, maktkonflikter – och en förtroendekris där regeringen snarare framstår som strategiskt förvirrad än vässad.
Symbolik framför substans – igen Initiativet var tänkt att ge Sverige tyngd i de internationella säkerhetspolitiska nätverken. Men i praktiken har det nationella säkerhetsrådet mest levererat pinsamheter. I ett läge där Sverige nyss blivit medlem i Nato, kriget i Ukraina pågår och Kina trappar upp sitt globala spel, har statsministerns mest profilerade säkerhetssatsning blivit ett haveri av närmast symbolisk karaktär.
Inte minst eftersom det är oklart vad rådet faktiskt åstadkommit – utöver att öka trycket på Regeringskansliets pressavdelning.
När verkligheten slår tillbaka Fokus sätter fingret på en fråga som få vågat formulera: Behöver Sverige verkligen ett särskilt nationellt säkerhetsråd? Våra grannländer klarar sig utan. Deras regeringar förlitar sig på tydliga strukturer, etablerad samverkan mellan departement och ansvarsfördelning – inte på improviserade prestigeprojekt.
Att skapa ytterligare ett politiskt topplager utan att klargöra rollfördelningen, utan att ha en fungerande process för säkerhetsprövningar och utan tydlig output, har visat sig vara mer skadligt än nyttigt.
