Tre frontangrepp på medborgaren – från vård till friskolor Den gångna veckan har bjudit på tre tydliga exempel på hur det politiska samtalet i Sverige allt mer präglas av ökad kontroll, högre kostnader och ett växande förakt för valfrihet. På ledarsidorna diskuteras nu höjda vårdavgifter, angrepp på friskolor och den ständiga fixeringen vid Sverigedemokraterna.

Vården: Högre avgifter, sämre service I en ledartext i Dagens Nyheter diskuteras S-förslaget att apotekare ska kunna skriva ut enklare antibiotikarecept – ett sätt att minska trycket på vårdcentralerna. Men i samma andetag lyfts idén om höjda egenavgifter i primärvården som en lösning på köer och belastning.

Det är anmärkningsvärt att lösningen på ett systemfel återigen blir att ta mer betalt av medborgarna, snarare än att reformera den vårdstruktur som så uppenbart misslyckas. Det svenska vårdsystemet – skattefinansierat, centralstyrt och överbelastat – har i decennier kämpat med köer. Att ytterligare höja tröskeln för människor att söka vård är att angripa dem som redan betalar dyrt via skattsedeln.

Friskolorna: Liberalerna hukar för vänstern Samtidigt går Dagens Industri till hårt angrepp mot Liberalernas utbildningsminister Simona Mohamsson för att delta i Vänsterpartiets jakt på friskolor. Remisstiden går nu ut för ett förslag som i praktiken kan innebära ett vinstförbud för friskolor, vilket DI kallar ”tragiskt”.

L, som en gång stod för kunskap och valfrihet, ser nu ut att backa in i vänsterns förbudspolitik. Det handlar inte längre om att rätta till brister, utan om att misstänkliggöra hela friskolesystemet och på sikt montera ned det.

Att Liberalerna inte bara tolererar detta, utan aktivt bidrar till det, visar hur värderingsmässigt vilsna de blivit i sitt regeringssamarbete.

SD-hatet: En avledningsmanöver Som en tredje punkt noterar Aftonbladets Susanna Kierkegaard att valrörelsen redan är igång – och SD börjar sticka ut. Hon ondgör sig över att SD-ledamöter offentligt kritiserar regeringen, bland annat för beslutet att frysa handelsavtalet med Israel. Enligt Kierkegaard måste statsminister Kristersson "göra något åt de offentliga påhoppen från SD-ledamöter".

Det säger något om det svenska debattklimatet när det betraktas som skandalöst att ett regeringsparti kritiseras av sina samarbetspartier, samtidigt som oppositionen applåderas när den driver regeringen framför sig. I själva verket är SD:s kritik mot handlingsförlamningen i utrikespolitiken ett av få tecken på politiskt ansvarstagande.

Ett val 2026 om riktning – och respekt Alla tre debattämnena har något gemensamt: en politisk elit som ser individens frihet, självbestämmande och ekonomiska rådighet som problem snarare än mål.

När det diskuteras att:

  • ta ut mer i avgifter från sjuka
  • förbjuda friskolor att gå med vinst
  • tysta oliktänkande samarbetspartier

...då handlar det inte om politikens yta. Då handlar det om dess värdegrund.

För väljare som söker ett alternativ till det växande kontrollsamhället, statlig likriktning och höjda pålagor finns det skäl att se förbi både Tidöregeringens bekvämlighet och oppositionens förbudslängtan.

2026 står inte bara partier mot varandra – utan två synsätt på människan.