När ”jag älskar kriminella” blir verklighet Popstjärnan Zara Larsson skapade nyligen uppmärksamhet med uttalandet att hon ”älskar kriminella”. Avsikten var sannolikt provokativ, kanske ironisk – men formuleringen rymmer ett problem som blir smärtsamt tydligt när den möter verkligheten.
För bakom ordet kriminella finns inga romantiska arketyper. Där finns konkreta gärningsmän – och ännu mer konkreta offer.
Ett fall som blottar sprickan Den här veckan dömdes en 41-årig sjuksköterska till åtta års fängelse för över 100 sexualbrott mot tio flickor i åldrarna 10–13 år. Brotten begicks digitalt, via Snapchat, där han utgav sig för att vara tonåring och manipulerade barn till att utföra sexuella handlingar framför kameran.
Detta är också kriminalitet. Detta är också en kriminell.
När sådana domar läses blir det omöjligt att värja sig mot frågan: Är det detta som ska rymmas i en slarvig romantisering av brottslighet?
Ett språkproblem – men också ett ansvar Ingen seriös person menar förstås att sexuella förövare, våldsverkare eller exploatörer ska hyllas. Ändå sker något när offentliga personer, med enorm räckvidd, normaliserar eller estetiserar begreppet kriminell.
Språket flyttar gränser. Det gör skillnad om kriminalitet beskrivs som ett socialt problem – eller som en identitet att bejaka.
För barn som utsätts, för föräldrar som ser sina liv slås i spillror, och för ett samhälle som redan kämpar med att upprätthålla grundläggande normer, är den skillnaden avgörande.
Den kulturella förskjutningen Under lång tid har brottslighet i populärkulturen klätts i estetik: rebellisk, normbrytande, ”äkta”. Det är en utveckling där gränsen mellan förståelse och förskönande ofta suddas ut.
Men när kriminalitet reduceras till attityd, tappar vi lätt bort det centrala: brott är handlingar – inte uttryck för personlighet eller livsstil.
Och varje sådan handling har ett offer.
Ordval i en tid av systemstress Sverige befinner sig i ett läge där tilliten till rättsstat och normer redan är hårt prövad. I det sammanhanget blir slarviga formuleringar från inflytelserika röster mer än bara personliga åsikter – de blir en del av det offentliga samtalet.
Det handlar inte om moralpanik. Det handlar om att förstå vad våra ord faktiskt legitimerar.
När verkliga brott och verkligt lidande läggs bredvid floskler om att ”älska kriminella”, spricker bilden. Och den sprickan säger mer om tiden vi lever i än vad någon slogan någonsin kan göra.
