Socialdemokraterna vill socialingenjörskonst. Sverigedemokraterna vill social ingenjörskonst. Och borgerligheten? Den sitter på läktaren och mumlar om värderingar.

I en skarpsinnig ledartext i Dagens Nyheter skriver Andreas Johansson Heinö om hur den svenska idédebatten om integration håller på att reduceras till ett val mellan två varianter av tvångsassimilering – en rödgrön och en brungul – medan den borgerliga idévärlden tycks ha kollapsat under trycket av sin egen historielöshet.

På ena flanken står Socialdemokraterna och manar till statlig styrning för att blanda befolkningen geografiskt, som ett slags omvänd etnisk ingenjörskonst där mångkulturen ska existera – men helst inte synas. På andra flanken står Sverigedemokraterna, som visserligen också förespråkar tvång, men med målet att återgå till homogenitet genom återvandring och assimilationspolitik.

Och däremellan: ett ideologiskt tomrum där borgerligheten hukar.

En ny historia – men ingen ny idé Heinö pekar på den avgörande bristen i den svenska debatten: att vi saknar en idé om vad städer är till för. Medan andra länder – USA, Kanada, Frankrike – byggt hela sin självbild kring städer där mångfald får finnas och frodas, tycks Sverige drömma om ett ideal som aldrig funnits: det homogena, värderingsenliga folkhemmet.

Det är en berättelse som i grunden är anti-urban och anti-modern. Och det är ett svek mot just den borgerliga tradition som borde försvara fri rörlighet, fri etablering och idén om städer som mötesplatser för olika människor, olika idéer – och olika sätt att leva.

Men istället för att stå upp för dessa värden har borgerligheten retirerat till floskler om ”svenska värderingar”, samtidigt som både Socialdemokraterna och SD tar kontroll över spelplanen med auktoritära ambitioner.

Ett hål i mitten Heinö efterlyser strukturella reformer. Han lyfter t.ex. social housing – alltså särskilt riktade bostadsprojekt för låginkomsttagare – som en möjlig del av en borgerlig reformagenda. Det är möjligt att vissa frihetliga borgerliga skulle rygga inför detta, men poängen står kvar: den enda som föreslår något som liknar en struktur, är vänstern.

Till vänster finns statens planeringsiver. Till höger finns reaktionen. I mitten finns ett hål.

Och detta hål har fyllts med moraliskt självberöm, upprepade kulturkrigsmarkörer och i bästa fall goda intentioner utan konkretion.

Vad står på spel? Den avgörande insikten i Heinös text är denna: den västerländska civilisationen – den som många borgerliga väljare, inklusive konservativa och liberala, vill försvara – har alltid varit ett resultat av det fria idéutbytet mellan människor med olika erfarenheter och bakgrunder. Sådant sker inte i isolerade homogena samhällen. Det sker i städer. I friktion.

Frihet, tolerans, kreativitet, vetenskap, entreprenörskap – allt detta frodas i miljöer där människor får vara olika, får komma från olika håll och tillåts samsas utan att staten detaljstyr hur de ska bo, tänka eller leva.

Det är inte den mångkulturen som är problemet. Det är när staten – oavsett färg – försöker styra mångkulturen som problemet uppstår.

Dags att lämna läktaren Om borgerligheten menar allvar med att stå upp för ett fritt samhälle måste den kliva ner från läktaren. Den måste sluta gömma sig bakom kulturkrigsfloskler, och börja formulera reformer som både tar integrationen på allvar och försvarar människors frihet att välja var de bor, hur de lever, vilka de umgås med – och hur de definierar sin framtid.

Annars är risken överhängande att svensk politik reduceras till ett val mellan två slags tvång. Och att borgerligheten – än en gång – står där med tomma händer och förlorad relevans.