Ett ideal som återkommande dödförklaras I en uppmärksammad text i 100% argumenterar Johan Ingerö för att den ”regelbaserade världsordningen” aldrig varit mer än ett ideal – ett europeiskt narrativ som i praktiken alltid varit satt på undantag. Reaktionerna på USA:s agerande i Venezuela blir i hans analys ännu ett exempel på hur snabbt talet om regler ersätts av realpolitik när stormaktsintressen står på spel.

Tesens kärna är enkel men långtgående: för att något ska kunna dö måste det först ha levt. Frågan blir därmed när, om någonsin, världspolitiken faktiskt styrts konsekvent av gemensamma regler.

Ett sekel av undantag Ingerö placerar diskussionen i ett längre historiskt perspektiv. Kolonialismens epok vilade öppet på principen att styrka gav rätt. De två världskrigen avgjordes inte av juridik, utan av vem som kunde mobilisera mest resurser och våld. Under det kalla kriget vägde geopolitiska allianser tyngre än regimers karaktär, vilket gjorde att demokratier rutinmässigt samarbetade med diktaturer.

Även när internationella regelverk växte fram, behandlades de ofta som instrument – tillämpade mot motståndare, åsidosatta för egen del. Reglerna fanns, men de band sällan dem som hade störst möjlighet att bryta mot dem.

Legitimitet utan laglighet Efter kalla kriget blev motsägelserna tydligare. Natos ingripande i Kosovo 1999 framställs ofta som moraliskt nödvändigt, men var folkrättsligt problematiskt. Insatsen saknade mandat från FN:s säkerhetsråd och byggde inte på självförsvar. Den kom därför att beskrivas som legitim men olaglig – ett uttryck som i sig säger något om spänningen mellan moral och regelverk.

Samtidigt pekar Ingerö på motsatsen i Rysslands krig i Tjetjenien. Där begicks omfattande krigsbrott, men själva krigen var i formell mening förenliga med folkrätten, eftersom de utkämpades inom erkända statsgränser. Jämförelsen blottlägger en regelbok som skyddar stater bättre än människor.

Reglernas selektiva tillämpning USA:s invasion av Afghanistan efter elfte september-attackerna hade initialt ett starkt folkrättsligt stöd. Invasionen av Irak 2003 saknade däremot tydlig legal grund, något som då accepterades eller ignorerades av många, i hopp om politiska och regionala vinster.

Mönstret återkommer i Rysslands agerande: kriget mot Georgien 2008, annekteringen av Krim 2014 och invasionen av Ukraina 2022 bedöms som folkrättsbrott. Men reaktionerna har varierat, och sanktioner, protester och fördömanden har aldrig fullt ut följt någon konsekvent regelbok.

Makt före juridik Ingerös slutsats är att det som kallats en regelbaserad världsordning snarare varit en invand praxis än ett bindande system. Små stater har förväntats följa regler, stora har haft handlingsutrymme. Europa har gärna kritiserat USA:s roll som världspolis, samtidigt som man räknat med amerikanskt skydd och nedprioriterat egna försvarsförmågor.

Att flera av världens mäktigaste stater står utanför International Criminal Court blir i detta ljus inte ett undantag, utan en signal om var makten faktiskt finns. Reglerna saknar inte betydelse, men deras genomslag är beroende av militär, ekonomisk och politisk styrka.

En obekväm insikt för Europa Texten argumenterar inte för att en mer cynisk världsordning är önskvärd, utan för att den redan är verklighet. Den europeiska föreställningen om att regler i sig upprätthåller ordning beskrivs som en form av önsketänkande – en barnatro på att brott mot regler aldrig skulle bli så allvarliga att de drabbade oss själva.

När den tron nu utmanas, återstår en mer grundläggande fråga: hur ett Europa som vant sig vid att förlita sig på normer och andras skydd ska förhålla sig till en värld där makt åter är avgörande.

Om den regelbaserade världsordningen aldrig var konsekvent eller beständig, blir slutsatsen inte att ge upp reglerna – utan att inse deras begränsningar. Alternativet, som Ingerö antyder, är att andra formar ordningen åt oss.