Miljöpartiets Anton Fendert, hittills högst ansvarig för Stockholms kollektivtrafik, har länge aviserat sin avgång från politiken. Men nu visar det sig att han dröjer kvar på posten som trafikregionråd – en manöver som säkrar honom en betydligt fetare fallskärm.

Jakop Dalunde har redan tagit över som ordförande i Region Stockholms trafikråd och är enligt partiet utsedd att bli nytt trafikregionråd. Trots detta skickade Fendert i måndags ett mejl till regionen där han meddelade att han avsäger sig vissa uppdrag – men alltså behåller rollen som trafikregionråd fram till den 31 oktober.

300 000 skäl att dröja kvar Genom att sitta kvar till slutet av oktober når Fendert tre sammanhängande år på posten, vilket enligt reglerna innebär att han har rätt till en mer förmånlig fallskärm. Istället för 600 000 kronor i avgångsersättning landar summan nu på 900 000 kronor, rapporterar Expressen.

Enligt partibeslutet ska Dalunde ta över helt, men den formella överlämningen skjuts alltså på framtiden av Fendert själv. Den typen av taktiskt manövrerande är långt ifrån ovanligt i svensk politik, men riskerar att spä på misstron mot politikerklassen.

Återkommande mönster Fenderts agerande är knappast en isolerad händelse. Det speglar ett bredare mönster där politiker, som själva varit med och beslutat om regelverk för offentlig verksamhet och ersättningsnivåer, ofta hittar kryphålen när det gäller deras egen ekonomi. Samtidigt slår samma politiker gärna ner på andra som utnyttjar marknadsmässiga möjligheter.

Den politiska retoriken om ”hållbarhet”, ”ansvar” och ”skattebetalarnas pengar” klingar lätt falskt när den praktiska verkligheten handlar om att maximera sina egna ekonomiska förmåner.

En påminnelse om politikens privilegiesystem Historien om Anton Fenderts fallskärm är ännu ett exempel på hur det svenska politikersystemet fortsätter att belöna insiders, ofta på bekostnad av väljarnas förtroende. Medborgare som följer nyhetsrapporteringen lär fråga sig hur dessa generösa avgångsvederlag kan motiveras – särskilt när politiker samtidigt talar om behovet av sparkrav och effektiviseringar i offentliga verksamheter.

Frågan som återstår är: hur länge accepterar väljarna ett system där politiker först bestämmer spelreglerna och sedan själva plockar frukterna?