Ett gammalt löfte i en ny värld Socialdemokraterna vill återinföra den feministiska utrikespolitiken vid en valvinst i höst. Beskedet kommer från partiets utrikespolitiske företrädare Morgan Johansson i en längre intervju i TV4. Enligt Johansson har regeringen tappat jämställdhetsperspektivet i utrikespolitiken, och Sverige behöver åter ta en mer aktiv och normdrivande roll internationellt.
Det är ett budskap som känns igen. Den feministiska utrikespolitiken lanserades redan 2014 och avskaffades efter maktskiftet 2022, med motiveringen att den i praktiken kommit i konflikt med svenska intressen och prioriteringar.
Etikett eller verktyg? Johansson beskriver den feministiska utrikespolitiken som ett sätt att systematiskt lyfta kvinnors rättigheter, representation och resurser i alla internationella sammanhang. Enligt honom är det inte ett perspektiv bland andra, utan ett nödvändigt raster genom vilket utrikespolitiken bör bedrivas.
Kritiken mot denna ansats har dock inte i första hand handlat om målsättningarna, utan om metod och genomslag. Frågan som återkommer är vad politiken faktiskt åstadkommit i skarpa lägen – i Iran, Afghanistan, Ukraina eller gentemot auktoritära regimer där Sveriges inflytande är begränsat.
Forskare har pekat på att jämställdhetsarbetet ökade inom vissa policyområden under perioden, men samtidigt är det oklart vilken konkret effekt detta haft på marken i de konflikter Johansson själv hänvisar till.
Symbolik möter realpolitik I intervjun avfärdar Johansson idén om att jämställdhetsperspektivet skulle konkurrera med säkerhetspolitiska prioriteringar. Tvärtom menar han att frågorna sammanfaller. Det är ett resonemang som ofta framförts – men som också kritiserats för att sudda ut skillnaden mellan värdebaserad opinionsbildning och realpolitisk handlingskraft.
Merita har i tidigare artiklar uppmärksammat hur svensk utrikespolitik under lång tid präglats av höga ambitioner och stark retorik, men begränsad förmåga att omsätta detta i faktisk påverkan när motparterna inte delar värdegrunden. I en mer konfrontativ och instabil omvärld blir den diskrepansen tydligare.
Bistånd, ledarskap och gamla mönster Johansson vill även återgå till enprocentsmålet för bistånd och menar att Sverige måste ta större plats globalt. Samtidigt saknas konkreta besked om tidplan, finansiering och prioriteringar. I partiets egen skuggbudget finns ännu inget utrymme för att nå målet.
Här finns ett mönster som är välkänt: höga moraliska anspråk kombineras med otydliga praktiska åtaganden. Kritiker menar att detta riskerar att bli mer av en identitetsmarkör än ett effektivt utrikespolitiskt verktyg.
Grönland och den nya maktpolitiken När samtalet rör Grönland och spänningarna mellan USA och Europa är Johansson tydlig med att Sverige ska stå bakom Danmark. Samtidigt vill han inte erkänna att situationen kan tvinga fram svåra avvägningar mellan allierade.
Just detta har Merita tidigare pekat på som ett problem i svensk utrikespolitisk tradition: oviljan att öppet tala om intressekonflikter, maktbalans och prioriteringar – och istället hålla fast vid principer som om de vore kostnadsfria.
En politik som måste bevisa sitt värde Socialdemokraternas löfte om att återinföra den feministiska utrikespolitiken sker i ett läge där världspolitiken blivit hårdare, mer transaktionell och mindre mottaglig för normexport. Det gör att kraven på tydlighet, konsekvens och faktisk effekt är högre än när politiken först lanserades.
Att återuppliva ett välbekant koncept räcker inte i sig. I en tid präglad av stormaktsrivalitet, krig i Europa och ökande global instabilitet återstår mycket för Socialdemokraterna att visa – inte minst varför just denna etikett skulle göra Sverige mer relevant, snarare än mer symboliskt.
