Fyllepuss, åtal och moralpanik – när SVT jagar fel man Medieprofilen Micke Leijnegard riskerar karriären efter en fyllekväll – inte för att han är ett hot mot kvinnor, utan för att SVT är ett hot mot nyanser och försoning.

Fyllefadäs – inte maktmissbruk En sen kväll under inspelningen av "Mästarnas mästare" försökte programledaren Micke Leijnegard pussa en kollega – två gånger. Han bad om ursäkt morgonen därpå i ödmjuka sms. Kollegan godtog till en början ursäkten, men lämnade senare produktionen och gjorde en polisanmälan två månader efter händelsen.

Nu är Leijnegard åtalad för sexuellt ofredande. Men vad som beskrivs är inte ett övergrepp i klassisk mening, utan ett pinsamt och olämpligt fyllebeteende – som han själv omedelbart tog ansvar för. Ändå har SVT stängt av honom och överväger att permanent ersätta honom i programmet han burit i 17 säsonger.

SVT:s senfärdiga dygdsignalering Leijnegard beskrivs av kollegor som omtänksam och icke-gränslös. Han har aldrig haft ett rykte om sig. Ändå agerar SVT som om han vore en systemhotande predator. Det som borde ha lösts med ett internt samtal, en ursäkt och medmänsklig förståelse för att människor gör misstag, har i stället blivit ytterligare en metoo-spektakulär.

Det är inte moralen som styr här, utan ängslig mediehantering. SVT var tyst tills Expressen avslöjade allt. Först därefter kom avstängningen.

Från folkkär till fallgrop Micke Leijnegard är ingen maktfullkomlig medieman – han är en av de få som lyckats vara folklig utan att bli pajig, professionell utan att bli tråkig. Och just därför är han sårbar. SVT:s vilja att tvätta bort varje tänkbar risk för negativ uppmärksamhet går nu ut över en av kanalens mest uppskattade profiler.

Och kanske är det just därför som flera tongivande debattörer – från Åsa Linderborg till Johanna Frändén – nu säger stopp. Allt är inte makt och övergrepp. Ibland är det bara människor, fest och felsteg.

Narrativet ersätter sanningen Det finns ett växande glapp mellan den verklighet vanliga människor lever i – och den straffrättsliga, mediala och moralistiska doktrin som eliten omfamnar. Att en pinsam fyllepuss kan sänka en 30-årig karriär, medan andra inom public service slipper granskning trots dokumenterade lögner och partiskhet, säger något om vilka normer som faktiskt gäller. Det är inte sanningen – utan narrativet – som avgör.