Jessika Roswall (M) presenterar EU:s nya vattenstrategi med närmast apokalyptisk retorik. Men i själva verket handlar det mer om politisk signalering än om lösningar på verkliga problem.
Vattenkris eller politiskt alibi? I en debattartikel i Dagens Industri målar Sveriges EU-kommissionär Jessika Roswall upp en bild av vattenbrist som ett akut hot mot Europas framtid. Vattenkretslopp ska "återställas", nya jobb ska skapas i "vattensektorn", och strategin presenteras som en nödvändig respons på en dramatisk utveckling.
Men verkligheten är betydligt mindre dramatisk än retoriken. Mängden vatten på jorden är konstant. Vatten försvinner inte – det byter form och plats. Problemet är alltså inte global brist, utan lokal tillgång och dålig infrastruktur.
Det är där lösningarna borde börja.
Energi, inte ekosystem, är nyckeln Framtidens vattenförsörjning bygger inte på svulstiga planer om att "återställa ekosystem" utan på tillgång till billig och pålitlig energi. Med rätt teknik kan havsvatten avsaltas, avloppsvatten renas och vatten transporteras till torra områden. Men den sortens realpolitik lyser med sin frånvaro i Roswalls vision.
Istället får vi en klassisk EU-strategi: fler överstatliga mål, mer byråkrati, och ännu ett steg bort från tekniska lösningar till förmån för klimatideologiskt narrativ om "resiliens" och "cirkulär ekonomi".
Moderaterna böjer sig – igen Roswalls inlägg är ännu ett exempel på hur Moderaterna i praktiken fungerar som ett följsamt regeringsbärande parti i Bryssel – inte som en kraft för förändring. Istället för att ifrågasätta miljöpolitikens mer långtgående fantasier, legitimerar man den genom att ställa sig längst fram i ledet.
För ett parti som säger sig vilja värna marknadsekonomi, innovation och energipolitik med förnuft, är det anmärkningsvärt hur snabbt man accepterar klimatlobbyns narrativ när det kommer i EU-förpackning.
