En kolumn som väckte kritik En kolumn av Peter Kadhammar om Jimmie Åkesson har väckt uppmärksamhet – inte främst för sina politiska slutsatser, utan för sitt angreppssätt. Texten beskriver Åkesson som en person styrd av rädsla och ångest, där barndomsminnen, mardrömmar och psykologiska tillstånd ges förklaringskraft över hans politiska gärning.

Detta är utgångspunkten för Roger Sahlströms replik, där han riktar skarp kritik mot vad han menar är en förskjutning från politisk analys till personlig delegitimering.

När politiken förklaras bort Sahlströms huvudinvändning är att Kadhammar inte bemöter politik i sak. Inga reformförslag, prioriteringar eller konsekvensanalyser diskuteras. I stället reduceras Åkesson till ett psykologiskt problem som ska förklaras, snarare än en politisk aktör som ska bemötas.

När politiska positioner förklaras med rädsla och ångest, menar Sahlström, upphör den demokratiska konfliktlinjen. Politik ersätts av diagnos. Det blir ett sätt att slippa argumentera mot idéer genom att misstänkliggöra den som framför dem.

Rädsla – legitim känsla för vissa Ett centralt tema i kritiken gäller hur känslor värderas olika beroende på vem som uttrycker dem. Rädsla beskrivs ofta som begriplig och strukturell när den uttrycks av rätt grupper eller institutioner – inte minst i medievärlden själv, där hot och utsatthet ofta lyfts fram.

När samma känsla tillskrivs en politisk motståndare används den däremot för att förminska och misstänkliggöra. Enligt Sahlström blir rädslan då inte ett argument som ska tas på allvar, utan ett tecken på irrationalitet.

Barndomen som politiskt vapen Kadhammars återgivning av Åkessons barndom i Sölvesborg är ett annat exempel som Sahlström lyfter. Med hjälp av efterhandsstatistik om invandring ska ett barns upplevelser göras ogiltiga.

Poängen, menar kritiken, är inte att förstå sammanhanget utan att relativisera och förlöjliga. Som om konflikter och hot i en skolmiljö kan avfärdas med kommunala genomsnittstal flera decennier senare.

Symboler i stället för analys Även återbruket av Sverigedemokraternas valfilm från 2010 pekas ut. Filmen analyseras inte politiskt, utan används som moralisk symbol. Demonisering kritiseras genom att upprepas, nu i en journalistisk form som ger legitimitet åt samma bildspråk.

För Sahlström blir detta ett mönster: journalistiken lämnar analysen och går över till att producera kulturella markörer som signalerar vem som är legitim och vem som inte är det.

En spegel av medielogiken Sahlström pekar också på det han ser som en dubbelstandard. Samma redaktionella miljöer som beskriver sig själva som utsatta och hotade, och som betraktar kritik som ett angrepp på demokratin, använder samtidigt psykologisering för att avfärda oppositionen.

Att ifrågasätta mediernas roll beskrivs ofta som hat eller hot. Men när medierna ifrågasätter politiska aktörer görs det inte genom sakargument, utan genom personliga förklaringsmodeller.

När analysen tar slut Slutsatsen i kritiken är bredare än en enskild kolumn. När journalistik ersätter politisk analys med psykologisering, förskjuts hela samtalet. Oppositionen blir något som ska förklaras bort, inte bemötas. Valresultat reduceras till känslotillstånd. Misslyckanden i politiken skyms av berättelser om rädsla.

I den meningen handlar diskussionen mindre om Jimmie Åkesson – och mer om journalistikens självbild. En offentlighet som förklarar politik med mardrömmar riskerar att förlora både sin analytiska skärpa och sitt demokratiska uppdrag.

Det är denna utveckling Sahlström pekar ut – och det är där mediekritiken får sin tyngd.