När Nato inte längre är självklart I en uppmärksammad text i Kvartal argumenterar Mauricio Rojas för att Nato håller på att bli en kvarleva från en världsordning som inte längre existerar. Resonemanget är provocerande, men förtjänar att tas på allvar – inte minst eftersom det blottlägger en osäkerhet som europeiska ledare länge försökt tala bort.
Rojas beskriver hur USA under Donald Trump allt tydligare rör sig bort från allianslogik och mot en värld uppdelad i intressesfärer. I ett sådant landskap blir gamla säkerhetsgarantier mindre värda än faktisk makt och närvaro.
Från värderingar till makt Kärnan i analysen är att världen blivit mer postideologisk. Konflikter handlar inte längre främst om demokrati mot diktatur, utan om kontroll över territorier, resurser och strategiska positioner. Stormakter agerar därefter – även USA.
I den logiken framstår Nato som ett verktyg från en annan epok: ett kalla-kriget-instrument byggt för en global ideologisk konflikt, inte för en värld där stormakter i första hand skyddar sina egna intressesfärer.
Detta är ett obekvämt perspektiv för Europa, som i decennier lutat sig mot FN världsordning och amerikanska garantier samtidigt som man reducerat sin egen försvarsförmåga.
Invändningen: USA kan inte lämna världen Mot Rojas resonemang har det invänts att USA i praktiken inte kan dra sig tillbaka. Landet är djupt beroende av globala flöden, inte minst i Asien. Taiwan, halvledare och handelsvägar gör det osannolikt att Washington frivilligt lämnar spelplanen.
Men den invändningen motsäger inte analysens kärna. USA kan mycket väl vara fortsatt globalt engagerat – men på egna villkor. Skillnaden är avgörande: att vara världspolis av nödvändighet är inte samma sak som att bära Europas säkerhet av lojalitet.
Europas verkliga problem Det som gör Rojas text särskilt relevant är att den flyttar fokus från USA:s intentioner till Europas ansvar. Oavsett hur långt Washington går i sin omorientering står Europa inför samma faktum: kontinenten saknar i dag förmåga att på egen hand garantera sin säkerhet.
Diskussionen om ett europeiskt försvar, eller till och med en federal försvarsstruktur, framstår därför inte längre som teoretisk. Den är ett svar på ett vakuum som uppstår när gamla garantier inte längre kan tas för givna.
Mellan realism och förnekelse Rojas analys är inte ett facit, men den fungerar som en väckarklocka. Den pekar på ett Europa som mentalt fortfarande lever i gårdagens ordning, samtidigt som världen rör sig vidare. Att reflexmässigt avfärda resonemanget som alarmistiskt riskerar att bli ännu ett uttryck för samma strategiska förnekelse.
Frågan är inte om Nato formellt upphör att existera. Frågan är om Europa klarar sig den dag alliansen inte längre är den självklara ryggrad som politiken utgår ifrån.
Och på den frågan ger dagens Europa inget lugnande svar.
