Från paria till maktfaktor – SD bär sina ärr med sig Sverigedemokraterna är inte längre utfrysta. Men spåren från år av isolering präglar fortfarande partiets strategi – och viljan att inte bli som de andra.
En lång väg från isolering Under ett decennium var Sverigedemokraterna paria i Sveriges riksdag. Trots riksdagsinträdet 2010 behandlades partiet som ett problem att undvika. Den gamla riksdagsmajoriteten byggde koalitioner över blockgränsen i syfte att hålla SD utanför inflytande.
Men efter åratal av ihärdigt opinionsarbete och växande folkligt stöd – framför allt drivet av migrationsfrågan – är rollerna nu ombytta. I dag är det tydligt att vägen till regeringsmakten går genom Sverigedemokraterna.
Sår som inte glömts Aftonbladets reportage målar upp en komplex bild: ett parti som inte längre är i skuggan, men som bär ärren från sin behandling av det gamla etablissemanget. Flera SD-profiler talar om revansch – andra om nödvändig strategisk samverkan.
Mattias Karlsson beskriver relationen till regeringspartierna som baserad på "transaktionell tillit". Richard Jomshof medger öppet att han burit på känslan av att vilja ge igen. Samtidigt betonar han vikten av att inte förlora det som gjorde SD till en outsider – spetsen, kantigheten, oppositionen mot systemet.
Spänningen mellan förändring och försoning Partiet balanserar i dag på en knivsegg. Å ena sidan krävs regeringsduglighet och kompromissvilja. Å andra sidan riskerar man att tappa sin attraktionskraft om man upplevs som ännu ett maktparti.
Det är en känslomässig utmaning. För hur samarbetar man med de aktörer man i åratal pekat ut som ansvariga för landets förfall – utan att själv förlora trovärdighet?
Inga illusioner om varför dörrar öppnats SD-företrädare är tydliga: Moderaterna och Kristdemokraterna samarbetar inte med SD av kärlek, utan av nödvändighet. SD har blivit för stora för att ignoreras. Det är ett kallt faktum – och ett styrketecken för partiet. Som Martin Kinnunen uttrycker det: ”Det finns ingen väg till makten utan Sverigedemokraterna.”
Men känslorna från tiden i kylan lever kvar. De påverkar partiets inre logik – från utspel i Europavalrörelsen till uppbrottet kring vapenlagstiftningen.
En påminnelse om vad SD är – och inte är Sverigedemokraterna sitter i dag med i maktens centrum. Men partiet vet att det inte får glömma sitt ursprung. Väljarna röstade inte på ett parti som ville bli som alla andra, utan på ett som utmanade de andra. Hur SD lyckas kombinera inflytande med systemkritik kan avgöra dess framtid.
