En strategisk fråga – som behandlas teknokratiskt Att frågan om euron åter aktualiseras inför valet är i sig inte överraskande. Säkerhetsläget i Europa har förändrats dramatiskt sedan folkomröstningen 2003, och flera EU-länder har på senare år tagit steget in i eurosamarbetet. Att även Sverige förr eller senare behöver ompröva sin hållning är därför rimligt.

Det anmärkningsvärda är i stället hur Moderaterna väljer att göra det.

När finansminister Elisabeth Svantesson öppnar för euron sker det inte genom politisk riktning eller strategiskt ledarskap, utan genom löftet om ännu en utredning – och med hänvisning till opinionen som yttersta kompass. Det ger intrycket av ett parti som förvaltar omständigheter snarare än formar dem.

Ledarskap i säkerhetspolitik – men inte i valutaunionen? Moderaterna har under senare år velat positionera sig som ett ansvarstagande statsbärande parti i ett mer osäkert Europa. I frågor som Nato, försvar och säkerhetspolitik har partiet talat om behovet av tydlighet, handlingskraft och långsiktighet.

Mot den bakgrunden framstår euroresonemanget som märkligt defensivt.

Om euron nu anses ha säkerhetspolitisk relevans – vilket Svantesson själv antyder – är det svårt att förstå varför slutsatsen blir tjänstemannautredning i stället för politiskt vägval. I ett läge där Europa pressas av krig, geopolitisk fragmentering och ekonomisk rivalitet krävs politisk riktning, inte kamrerlogik.

Opinion som ursäkt – inte som ansvar Att opinionen i dag är skeptisk till euron är välkänt. Men just därför är frågan om ledarskap central. Stora vägval har sällan haft folklig majoritet innan de formulerats, förklarats och försvarats politiskt.

När Moderaterna i stället säger sig vilja ”avläsa” opinionen och invänta en utredning, reduceras politiken till reaktion snarare än initiativ. Det är ett förhållningssätt som snarare liknar förvaltning än ledning – och som riskerar att göra partiet till en vindflöjel i en av Sveriges mest strategiska framtidsfrågor.

Ett europeiskt vägval kräver mer än excelark Euron är inte i första hand en teknisk valuta­fråga. Den handlar om var Sverige ser sig höra hemma: ekonomiskt, politiskt och geostrategiskt. Det är ett vägval som rör suveränitet, handlingsutrymme och inflytande i Europa.

Att möta en sådan fråga med löften om analyser och processer signalerar inte eftertänksamhet – utan ovilja att ta ansvar för konsekvenserna av ett ja eller ett nej.

För lite, för försiktigt – för sent? Moderaternas öppning för euron kan mycket väl vara ett tecken på att partiet känner hur omvärlden förändras snabbare än den egna politiken. Men sättet frågan hanteras på förstärker bilden av ett parti som inte längre vill – eller vågar – formulera en tydlig vision för Sveriges roll i Europa.

I ett läge där Europa behöver politiskt ledarskap framstår Moderaternas eurobesked snarare som en administrativ reträtt än ett strategiskt steg framåt.