Ett parti i kris ställer sitt hopp till nästa partiledare. Frågan är om det ens spelar någon roll längre. Liberalerna ska inom kort välja sin tredje partiledare på sex år. Opinionssiffrorna är katastrofala – 2,8 % i SCB:s senaste mätning – och partiet riskerar att åka ur riksdagen för gott. I Fokus skriver Sakine Madon insiktsfullt om den inre krisen, falangstriderna och de hopplösa strategiförsöken i ett parti som fortfarande inte verkar veta vad det vill vara – mer än att det vill överleva.

Ständiga falangkrig – utan substans Bakom de leenden som ofta präglar Liberalernas officiella framträdanden ruvar en djupt splittrad rörelse. Kritiker mot Tidösamarbetet har tystats med positioner och kompromisser. De som förespråkat samarbete med SD har samtidigt fått se sig bakbundna av gamla låsningar, framförda av personer som sedan snabbt byter åsikt när det politiska spelet kräver det.

Förtroendet för ledningen är kört i botten. Partiet är fullt av personer som inte hälsar på varandra i riksdagen, enligt Madons källor. Johan Pehrson höll sig kvar med hjälp av stödröster från M-väljare, men har aldrig haft kontroll över sitt parti.

Ullenhag-effekten – eller Ullenhag-illusionen? Att Erik Ullenhag återigen nämns som möjlig partiledare säger en hel del. En gång ratad, nu betraktad som frälsare. Ullenhag förknippas fortfarande med det ökända försöket att "slå hål på myter om invandring" på regeringens hemsida – ett projekt som gav en hel borgerlighet migrän. Att han nu sägs sakna motstånd i partiet är kanske mer en indikation på partiets apati än på hans egen attraktionskraft.

Den tidigare EU-kritiska och identitetspolitiska EU-parlamentarikern Karin Karlsbro har dessutom nyligen öppnat för samarbete även med SD. Ett skifte? Kanske. Eller ännu ett cyniskt drag i det ständiga spelet om makten i ett parti där principer verkar vara en färskvara.

Romina, Lotta eller döden? Två andra namn nämns: skolministern Lotta Edholm – som alla gillar men ingen tror vill – och klimatministern Romina Pourmokhtari, älskad av ungdomsförbundet och avskydd av Carl B Hamilton. Hon kallas ”politisk naturbegåvning” och "sjukt duktig på spel", men till och med hennes egna partikamrater vet inte vad hon egentligen tycker. Det är ett problem – men kanske också det som gör henne möjlig att sälja in till båda falangerna.

Problemet är bara att det kanske inte spelar någon roll längre. När en ny partiledare håller sitt jungfrutal i Almedalen är det inte säkert att någon längre lyssnar.