När demokratisk tillit utnyttjas I en gästkolumn i Göteborgs-Posten sätter Ann-Sofie Hermansson fingret på ett problem som svenska beslutsfattare alltför länge försökt bortförklara: hur islamistiska miljöer systematiskt utnyttjar samhällets tillit för att bedriva verksamhet som står i direkt konflikt med demokratiska värderingar.
Det handlar inte om enstaka missar eller olyckliga sammanträffanden. Det handlar om ett återkommande mönster – där fundamentalistiska aktörer uppträder samarbetsvilligt och demokratiskt inför myndigheter, för att i andra sammanhang predika segregation, kvinnoförtryck och antisemitism.
Den demokratiska fasaden Hermansson påminner om något grundläggande men ofta ignorerat: fundamentalister säger aldrig sanningen när den hotar deras handlingsutrymme. Det är först när insynen uteblir som de verkliga värderingarna kommer fram.
Avslöjandena om hur islamistiska företrädare fått tillgång till offentliga lokaler i Göteborg – med kommunens godkännande – är därför inte en isolerad skandal. De illustrerar ett systemfel. Ett samhälle som gjort tillit till självändamål har slutat ställa krav, följa upp och dra konsekvenser.
Kvinnor betalar priset Det är inte kommunalråd, tjänstemän eller kulturförvaltningar som bär kostnaden för denna blindhet. Det är kvinnor och flickor som lever i hederspräglade miljöer, där deras rörelsefrihet, utbildning och livsval begränsas av religiös kontroll.
När offentliga institutioner legitimerar aktörer som praktiserar könssegregering, döljer kvinnor bakom draperier eller demoniserar sekulär undervisning, då blir staten inte neutral. Den blir medspelare.
Antirasism som alibi Ett genomgående drag i denna problematik är hur kritik av islamism reflexmässigt avfärdas som misstänkliggörande eller främlingsfientlig. Resultatet blir ett moraliskt vakuum där extremism kan frodas bakom språkbruk om inkludering och dialog.
Hermansson pekar indirekt på detta när hon konstaterar att kunskapen funnits länge – men ignorerats. Inte av okunskap, utan av ovilja. Att se, erkänna och agera hade krävt politiskt mod. Det har ofta saknats.
Göteborg som varnande exempel Att Göteborg återkommer i dessa sammanhang är ingen slump. Staden har tidigare varit ett centrum för radikalisering, inklusive rekrytering till IS. Trots detta har samma mönster upprepats: varningssignaler ignoreras, avslöjanden relativiseras och ansvar skjuts på framtiden.
När politiska företrädare nöjer sig med att konstatera att de ”inte hört något problematiskt” vid möten med företrädare för extremistiska miljöer, visar det snarare på bristande förståelse för hur ideologiskt drivna rörelser fungerar.
Tillit kräver omdöme Det är detta som gör Hermanssons kolumn så obekväm – och så nödvändig. Den ifrågasätter en djupt rotad svensk självbild: att öppenhet alltid är en dygd och misstänksamhet alltid ett moraliskt fel.
Men tillit utan omdöme är inte godhet. Det är ansvarslöshet.
När offentliga resurser och lokaler används för att stärka krafter som motarbetar jämställdhet, yttrandefrihet och demokrati, då har samhället inte varit generöst. Det har varit naivt.
Och som Hermansson konstaterar: priset betalas inte av de som blundar – utan av de som lever med konsekvenserna varje dag.
