Det blev burop och sura miner när kulturminister Parisa Liljestrand (M) höll tal på Göteborgs filmfestival. Hon påminde filmbranschen om något de uppenbarligen inte ville höra: att skattepengar inte är en rättighet – utan ett ansvar.
I efterhand förklarar ministern att talet var tänkt som ett skämtsamt svar efter att själv ha blivit pikad på Guldbaggegalan. Men bakom skämten fanns ett allvar. Liljestrand sa rakt ut att hennes uppgift inte är att vara ”branschens bästa kompis” utan att ställa motkrav.
Publiken buade. Så klart.
För den som vant sig vid en kulturpolitik där pengarna rullar in utan uppföljning, där bidrag betraktas som ett erkännande snarare än ett verktyg, är varje antydan om ansvar provocerande. Det spelar ingen roll att Sverige befinner sig i ett ekonomiskt ansträngt läge eller att staten står inför tunga investeringar i försvaret – kultursektorns kravmaskin tuffar på som om världen inte förändrats.
Men Parisa Liljestrand hade helt rätt. I ett läge där varje skattekrona behöver användas klokt är det rimligt att staten inte fungerar som evig vänskapsbank för en självgod kulturvänster. Det är rimligt att kulturutövare förväntas producera något av värde – inte bara för sin egen krets, utan för allmänheten.
Det som borde diskuteras nu är inte hur kränkta filmfestivalens deltagare blev – utan hur kulturpolitiken kan reformeras. Mer transparens. Mer målstyrning. Färre skattebidrag till projekt utan publik. Och kanske viktigast av allt: en kulturminister som vågar säga ifrån – även när det kostar applåder.
Svensk kultur förtjänar frihet, kvalitet och integritet. Men det kräver att kulturpolitiken slutar vara ett vänskapsprojekt och börjar bli just politik.
Det var vad Liljestrand antydde i sitt tal. Det är därför de buade. Och det är just därför hon bör stå på sig.
