Moderaterna i fritt fall – men statsministern ser inga problem Moderaterna har nu sitt sämsta utgångsläge inför ett val på nästan ett halvt sekel. I SVT/Verians oktobermätning får partiet 17,9 procent, den lägsta siffran elva månader före ett val sedan 1979.

Trots det historiska bottenläget säger statsminister Ulf Kristersson att han inte är orolig:

”Man kan ju mäta på olika sätt. Tittar man inför förra valet så låg vi under ett år före valet. Sedan låg vi under i nästan varje mätning, och ändå så vann vi på valdagen.”

Medan opinionskurvan pekar nedåt rullar Kristerssons kampanjbuss, prydd med sloganen ”Sverige är på rätt väg”, vidare genom landet. Frågan är bara om väljarna håller med.

Ett moderat budskap utan mottagare Det är svårt att se vart Kristersson vill ta Sverige. Efter tre år i regeringsställning, med världens högsta skattetryck, fortsatt rekordmigration, vårdkris, elbrist och kriminalitet på oförändrat höga nivåer, har moderaternas budskap allt svårare att bita.

”Sverige är på rätt väg” låter allt mer som ett eko från en annan verklighet.

Tidö spricker i fogarna Samtidigt som M tappar väljare har regeringsunderlaget börjat krackelera. Liberalernas besked att partiet inte kommer släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår har ritat om spelplanen.

Trots detta försäkrar Kristersson att ”regeringsfrågan är Tidöpartiernas starkaste kort”. Han beskriver frågan som ”fascinerande” och säger:

”Vi kan regera, andra sidan kan inte det.”

Men väljarnas dom är hårdare. När SD växer, L rasar och M krymper till nivåer inte sedda sedan 1970-talet, är frågan snarare hur länge Tidöprojektet kan hålla ihop utan ny färdriktning.

När makten blir ett självändamål Kristerssons svar på opinionsraset är lugn, nästan avfärdande. Men det är just den självtillräckliga tryggheten i makten som många väljare nu reagerar mot. Efter tre år av kompromisser och marginella reformer börjar bilden av ett regeringsinnehav utan verklig riktning sätta sig.

Det är inte bristen på mätmetoder som sänker Moderaterna – det är bristen på förändring.

Sverige har hört löftena om ordning, reformer och resultat. Men när verkligheten förblir densamma, växer intrycket av ett etablissemang som förvaltar läget snarare än förändrar det.