Pensionsmiljarder i grön dimma Koldioxidinfångning, CCS, har seglat upp som ett av klimatpolitikens mest prestigefyllda projekt. Men bakom de högtidliga spadtagen och de stora orden växer nu en allt mer obekväm fråga: är detta ännu en grön bubbla – finansierad med skattepengar och pensionsmiljarder?

I en krönika i Affärsvärlden riktar Christian Sandström skarp kritik mot hur svenska pensionsfonder och offentliga aktörer investerar enorma belopp i CCS via komplexa ägar- och finansieringsstrukturer.

20 miljarder i statligt stöd Energibolaget Stockholm Exergi beviljades i början av 2025 hela 20 miljarder kronor i stöd från Energimyndigheten för satsningar på koldioxidinfångning. Totalt väntas myndighetens stöd till CCS uppgå till omkring 36 miljarder kronor fram till 2046.

Bolaget ägs till hälften av Stockholms stad och till hälften av ett konsortium av pensions- och försäkringskapital, där bland andra Alecta ingår. Just detta – kombinationen av skattepengar och ”other people’s money” – är enligt Sandström ett klassiskt varningstecken.

Ägarstrukturer som ryska dockor Ägandet bakom Stockholm Exergi beskrivs som en ”rysk docka”: flera lager av holdingbolag – BidCo, MidCo och TopCo – som i praktiken försvårar insyn och ansvar.

Denna typ av struktur är välkänd från tidigare gröna haverier, menar Sandström. Ju fler led mellan kapital och verksamhet, desto svårare blir det att ställa någon till svars om kalkylerna spricker.

När risktänkandet kortsluts Finansieringen bygger inte bara på pensionskapital och kommunala medel. Här finns också EU-stöd, statliga bidrag, lån från europeiska institutioner och ”gröna obligationer”.

Enligt kritiken skapar detta en farlig dynamik: när så många olika offentliga pengar kombineras upphör det normala risktänkandet. Alla investerar – eftersom någon annan alltid verkar stå för notan.

Politiker, bandklippningar och stora ord Sandström pekar också på hur CCS-projektet omges av politisk symbolik. Statsråd, EU-kommissionärer och höga företrädare talar om ”framtiden”, ”världsledande teknik” och ”en ny konkurrenskraftig industri”.

Historien visar dock, enligt krönikan, att just denna retorik ofta föregår gröna fiaskon. Etanol, biogas, vätgas och batterisatsningar har alla lanserats med samma ord – och lämnat kostnaderna till skattebetalarna när verkligheten kommit ikapp.

Tekniken släpar efter Den avgörande frågan är förstås om tekniken håller. Här är Sandström tydligt skeptisk. Forskare vid Oxford University har konstaterat att kostnadsprognoserna för CCS blivit sämre ju mer man lärt sig om tekniken – inte bättre.

Flera stora aktörer har redan dragit sig ur liknande projekt, däribland Ørsted och Vattenfall. Internationellt har CCS-satsningar i bland annat Kanada och Australien lagts ned efter mångmiljardförluster.

Alternativkostnaden glöms bort En återkommande invändning gäller vad pengarna annars hade kunnat användas till. CCS är extremt resurskrävande: koldioxid ska fångas in, komprimeras, transporteras och lagras – i sig processer som kräver stora mängder energi och infrastruktur.

Samtidigt pekar kritiker på att billigare och mer beprövade klimatåtgärder trängs undan när politiskt prestigeprojekt ges företräde.

Ett mönster som känns igen Sandströms poäng är inte att CCS med säkerhet kommer misslyckas. Men han menar att projektet uppfyller nästan alla kriterier som kännetecknar tidigare gröna bubblor: komplexa finansieringsupplägg, politisk prestige, överdriven teknikoptimism och en påfallande frånvaro av självkritik.

När samma ingredienser återanvänds, blir resultatet ofta detsamma. Frågan är inte om CCS är välmenande – utan om notan till slut hamnar där den så ofta hamnat förr: hos skattebetalare och pensionssparare.