Christian Sandström: Koldioxidinfångning uppvisar alla tecken på ett haveri i slow motion

I en uppmärksammad artikel i Affärsvärlden riktar forskaren Christian Sandström svidande kritik mot de miljardbelopp som just nu pumpas in i tekniken för koldioxidinfångning, så kallad CCS (Carbon Capture and Storage). Med fem varningssignaler i ryggen menar han att vi riskerar att få se ett nytt "Northvolt", ett nytt "Gobigas" – men med ännu större prislapp.

En klassisk grön bubbla Sandström, som tidigare dokumenterat gröna fiaskon inom etanol, vätgas och biogas, pekar ut CCS som ännu ett projekt där offentlig finansiering kortsluter sunt risktänkande. Exemplet Stockholm Exergi får särskilt utrymme – bolaget har tilldelats 20 miljarder kronor i statligt stöd för att bygga ett system som ska fånga in koldioxid ur rökgaser och lagra den i norsk berggrund. Tillsammans med stöd till andra aktörer uppgår satsningarna till 36 miljarder – bara från Energimyndigheten.

Med EIB-lån, pensionspengar och kungliga bandklippningar uppfylls mönstret Sandström identifierat i tidigare misslyckanden. ”Det här är en rysk docka av andras pengar”, skriver han.

Politiker, kungahus och medier i symbios Sandström noterar att CCS-projektet i Värtahamnen fått besök av regeringen, EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, kungaparet – och genererat varmluft i internationell media som sällan rapporterar om kommunal teknikutveckling.

Samma typ av hyllningar och överdådig retorik har föregått haverier som etanolsatsningarna i Örnsköldsvik och bananodlingen i Sveg. Ord som ”världsledande” och ”framtidsindustri” återkommer även nu. Frågan Sandström ställer är enkel: Om tekniken vore så revolutionerande – varför kräver den då tiotals miljarder i bidrag?

Kostnaderna stiger, resultaten uteblir Kanske mest anmärkningsvärt är det tekniska grundproblemet. Trots stora förhoppningar har kostnaderna för CCS ökat, inte minskat. Brittiska forskare vid Oxford konstaterar att teknisk inlärning hittills inte sänkt priset – snarare tvärtom. Den påstått “hållbara” tekniken är energikrävande, dyr och medför utsläpp i flera led – något som ofta glöms bort i debatten.

Och medan miljarderna regnar över fångstanläggningar i storstäder, får jordbruket – där billigare klimatåtgärder finns – stå i kö.

Mer symbolpolitik än vetenskap Slutsatsen är tydlig: CCS riskerar bli ännu ett exempel på när goda intentioner, politisk PR och tekniskt önsketänkande leder till ett dyrt praktfiasko. Retoriken har skenat ifrån verkligheten.

Sandström avslutar med en uppmaning om försiktighet: CCS är kanske inte ännu ett haveri – men tills motsatsen är bevisad bör varje ny miljard betraktas med stor skepsis.