Ett fall som blottlägger lagens konsekvenser Nu sätts den nya könsbyteslagen på prov – och resultatet är svårt att försvara.

Paulus Abdelshahed, dömd till livstids fängelse för att ha mördat sina två barn i Södertälje, har bytt juridiskt kön och namn. Kriminalvården har därför beslutat att flytta honom från en mansanstalt till en kvinnoanstalt. Motiveringen är att han, efter det juridiska könsbytet, inte längre tillhör målgruppen för placering på Tidaholm.

Beslutet har enligt uppgifter väckt frustration bland åklagare och inom rättsväsendet.

Fallet är extremt. Men det är just därför det är upplysande.

När juridik ersätter verklighet Den nya könsbyteslagen bygger på idén att juridiskt kön i praktiken ska vara styrande för hur staten behandlar individen – även i situationer där biologiskt kön har uppenbar betydelse, exempelvis inom kriminalvården.

I detta fall innebär det att en biologisk man, dömd för ett av de grövsta brotten i modern svensk historia, placeras på en kvinnoanstalt enbart på grund av ett administrativt beslut om juridiskt kön.

Det är inte Kriminalvården som har konstruerat problemet. Myndigheten tillämpar lagen sådan den är skriven. Problemet ligger i lagens utformning – och i de antaganden den bygger på.

Kön, genus – och statens roll Lagen sammanblandar två helt olika begrepp: kön och genus.

Kön är en biologisk realitet. Genus är ett socialt och subjektivt begrepp.

Det kan diskuteras om staten överhuvudtaget ska registrera kön. Men om staten ska göra det, finns det ett rationellt argument för att registreringen utgår från biologiskt kön – eftersom det har relevans för statistik, medicin, säkerhet och rättstillämpning.

Det saknas däremot skäl för att staten ska registrera genus eller könsidentitet. Ändå är det i praktiken detta den nya lagen möjliggör: en juridisk fiktion som får mycket konkreta konsekvenser.

Ett incitamentssystem som inte prövats Fallet i Södertälje visar också något annat: lagstiftningen har införts utan att konsekvenserna analyserats i miljöer där missbruk, manipulation och strategiska beteenden redan är en del av verkligheten.

Kriminalvården är en sådan miljö.

När juridiskt kön blir styrande för placering, säkerhetsbedömningar och tillgång till gemensamhet skapas också nya incitament. Det är inte ett påstående om motiv i det enskilda fallet – men det är ett strukturellt problem som lagstiftaren valt att bortse från.

Att detta nu sker i ett livstidsfall gör inte problemet större. Det gör det synligt.

En lag byggd på aktivism, inte verklighet Könsbyteslagen drevs igenom av partier som gärna beskriver sig som borgerliga, med stöd av Socialdemokraterna. Kritiken mot lagen avfärdades som överdriven, alarmistisk eller ideologiskt motiverad.

Nu materialiseras den kritiken i praktiken.

Det handlar inte om transpersoners värde eller rättigheter. Det handlar om statens ansvar att utforma lagar som fungerar i verkligheten – även när de möter de svåraste fallen.

Ett politiskt ansvar som inte kan duckas Detta är sannolikt bara det första av flera fall där könsbyteslagen får konsekvenser som lagstiftaren inte velat tala om.

Frågan är inte om lagen ”missbrukas”. Frågan är om lagen överhuvudtaget är rimlig.

När juridik tvingas ignorera biologiska realiteter uppstår absurda – och ibland farliga – situationer. Det är inte Kriminalvården som bär ansvaret för detta. Det är politiken.

Och ju längre den insikten skjuts upp, desto fler orimliga beslut kommer att följa.