När systemet skyddar gärningsmannen – inte offret Mordet på den 25-åriga kvinnan i Rönninge har skakat ett helt lokalsamhälle. Sorgen är påtaglig, krisstödet är aktiverat och politiker talar om fler kameror och trygghetsskapande åtgärder. Men mitt i allt detta finns en betydligt mer obekväm fråga som inte kan kameraövervakas bort.

Hur kunde en person som bedömts ha hög risk för återfall i sexualbrott, och som tidigare dömts för försök till människorov av ett barn, tillåtas att i praktiken gå under radarn?

En lag som gör brottslingar svårare att följa Enligt områdespolisen Viktor Adolphson, känd som YB Södermalm på X, är svaret tydligt: lagstiftningen kring namnbyten har blivit ett säkerhetsproblem.

Den misstänkte gärningsmannen dömdes 2019 för försök till människorov av en tioårig flicka. I samband med domen hittades barnpornografiskt material och bilder på döda kvinnokroppar på hans dator. Vid frigivningen bedömde Kriminalvården att risken för återfall var hög.

Trots detta kunde mannen genomföra flera namnbyten. Det sista resulterade i en helt ny identitet – Vilma Andersson.

– Det hade varit mycket lättare för myndigheter att hålla koll på honom om han inte fått byta identitet, konstaterar Adolphson.

När återanpassning går före skydd Den nuvarande namnlagen trädde i kraft 2017 efter en proposition från regeringen Löfven. Redan inför lagändringen varnades det för att gränslösa namnbyten riskerade att missbrukas av kriminella, bland annat av Bolagsverket och Ekobrottsmyndigheten.

Lagstiftningens intention framstod som god: att underlätta återanpassning för personer som avtjänat sitt straff. Men i praktiken har den skapat ett system där samhällets behov av skydd hamnat i skymundan.

När en individ med dokumenterat farliga beteendemönster tillåts byta identitet flera gånger, försvåras polisens möjligheter till uppföljning, riskbedömning och tillsyn. Det handlar inte om symbolpolitik – det handlar om grundläggande samhällsskydd.

Ett systemfel med dödlig konsekvens Adolphson uttrycker det utan omsvep: – Samhället ska inte underlätta för farliga, dömda personer att byta identitet. Nu har det bidragit till att en människa mördats.

Det är ett ovanligt rakt uttalande från en aktiv polis. Och det förtjänar att tas på allvar.

Debatten efter mordet har hittills kretsat kring trygghet, belysning och kameror. Men kameror kan inte kompensera för ett system som gör det svårare att identifiera och följa personer som utgör en reell fara för andra.

En rimlig slutsats Om lagstiftning om namnbyte innebär att samhället tappar bort högriskindivider, då är det inte ett integrationsverktyg – det är ett säkerhetsproblem.

Den enda rimliga slutsatsen av det som nu uppdagats är att den nuvarande ordningen måste rivas upp. Skyddet av laglydiga medborgare måste väga tyngre än ambitionen att ge dömda gärningsmän nya liv utan spårbarhet.

Att inte dra den slutsatsen är att acceptera att systemfel fortsätter få dödliga konsekvenser.