Alarmism ersätter vetenskaplig sans I en intervju med Riks går filosofiprofessorn Per Bauhn till frontalangrepp mot dagens klimatdiskurs. Tillsammans med humanekologen Thomas Malm varnade han redan i mars i en uppmärksammad debattartikel i Fokus för hur klimatfrågan kidnappats av känslostyrd aktivism med drag av sekulär religion. Nu menar Bauhn att klimatpaniken i sig blivit ett hinder för rationell, långsiktig och demokratisk politik.

Enligt Bauhn är det inte längre fakta utan känslor – framför allt rädsla – som styr. Låga svarsfrekvenser i enkäter, vaga definitioner och alarmistiska uttalanden får ligga till grund för både lagstiftning och miljardsatsningar. Resultatet är, enligt honom, ett kvävande åsiktsklimat där kritik stämplas som ”förnekelse”.

Kvasireligion snarare än vetenskap Bauhns artikel i Fokus beskrev klimatretoriken som en slags sekulär motsvarighet till domedagspredikan: vi har syndat, undergången är nära, botgöring krävs. I denna logik uppmanas medborgare att offra livskvalitet, frihet och konsumtionsval i en sorts självspäkande kollektiv botgöring.

Ett av de tydligaste exemplen på detta är, enligt Bauhn, hur extrema enskilda händelser som värmeböljor, bränder eller översvämningar presenteras som tecken på ett överhängande systemkollaps – trots att forskningen ofta nyanserar bilden. Att uppmana till rationell eftertanke bemöts i stället med moralisk indignation. Forskare som Bjørn Lomborg eller samhällsdebattörer som Malcolm Kyeyune censureras eller avråds från att bjudas in till akademiska diskussioner.

Det irrationella priset vi riskerar att betala I intervjun varnar Bauhn för konsekvenserna av att låta panik styra politiken. Många satsningar – som hyllade batterifabriker, vätgasprojekt eller gröna prestigeinvesteringar – visar sig i efterhand vara ekonomiska luftslott. Men få vågar kritisera, eftersom klimatfrågan blivit helig. Det offentliga samtalet urholkas när självcensuren breder ut sig, både inom politik, forskning och media.

Bauhn förespråkar inte passivitet inför klimatförändringar – utan rationalitet. Han varnar för att ett samhälle som grundar sin klimatpolitik på panik och moraliska utspel snarare än vetenskaplig stringens riskerar att fatta fel beslut – med långtgående konsekvenser.

Det är en röst som förtjänar att höras i ett medieklimat där kritiska perspektiv ofta tystas.