Sverige må framställas som ett jämlikt land där kollektivavtal garanterar trygga villkor för alla arbetare. Men en ny granskning visar en verklighet som skaver mot den bilden: samma lön och lika långt yrkesliv kan resultera i dramatiskt olika pensioner beroende på vilket kollektivavtal som gäller.
Enligt Aftonbladets kartläggning av hundratals avtal kan en gruvarbetare räkna med omkring 7 500 kronor mer i pension varje månad än en kock – trots samma månadslön och lika många år på arbetsmarknaden.
Kollektivavtalen skapar ojämlikhet Bakom denna skillnad ligger inget annat än kollektivavtalen själva. Gruvarbetare omfattas av Metallavtalet där pensionsavsättningen är hela 9,2 procent av lönen, medan kockar inom Hotell- och restaurangfackets avtal får nöja sig med 5,3 procent.
Det är skillnader som få förstår eller ens reflekterar över när de tackar ja till ett jobb – trots att tjänstepensionen i dag är en avgörande del av den totala pensionen.
– Många förstår inte hur viktig tjänstepensionen är för den totala pensionen, säger Trifa Chireh, pensionsekonom på Länsförsäkringar, till Aftonbladet.
En blind fläck i debatten Debatten om arbetarnas villkor handlar ofta om löner och arbetsmiljö, men sällan om pensionsvillkoren som facken själva har förhandlat fram. Det är en blind fläck – kanske för att den blottlägger ett faktum som många inom den socialdemokratiskt präglade fackföreningsrörelsen ogärna vill tala högt om: att den kollektiva avtalsmodellen inte bara skapar trygghet utan också cementerar orättvisor mellan olika grupper av arbetare.
För den frihetligt sinnade betraktaren väcker detta frågor om valfrihet och transparens. Varför är pensionssystemet så ogenomträngligt att en kock eller en servitör ofta inte har en aning om hur dåligt deras pensionsvillkor står sig mot en industriarbetares? Och varför accepteras det att pensionsskillnader på tusentals kronor per månad göms undan i den kollektiva avtalsdjungeln?
Ett system som skyddar sig självt Det är heller ingen slump att denna typ av granskning är ovanlig. Den svenska modellen bygger på att facken förhandlar fram kollektivavtalen utan större insyn eller debatt från allmänheten. Arbetarrörelsens täta koppling till Socialdemokraterna har skapat en politisk kultur där sådana här frågor sällan lyfts på allvar – varken av partier eller av media.
Samtidigt ökar tjänstepensionens betydelse år för år. Grundpensionen urholkas av demografiska skäl, och allt fler arbetare riskerar att vakna upp den dag pensionen ska börja betalas ut – och inse att de sitter med Svarte Petter trots ett helt yrkesliv på fulltid.
En genuint rättvis pension kräver mer än vackra ord om solidaritet. Den kräver öppenhet och jämförbarhet – något som den nuvarande modellen gör allt för att undvika.
