När granskningen går åt ”fel” håll Svensk journalistik har inga problem med att granska högerextremism. Svårigheten uppstår när fokus riktas åt andra hållet. Det är den bild som framträder i Riks intervju med journalisten och opinionsbildaren Christian Peterson.

I intervjun beskriver Peterson hur hans journalistiska arbete, inriktat på vänsterextremism, migration och aktivism i maktens närhet, gjort honom till måltavla – samtidigt som etablerade medier enligt honom undviker samma granskning.

Attacken som förändrade allt Under en oktobernatt 2021 vaknade Peterson av att rutor krossades i familjens hem i Göteborg. En rökbomb kastades in i hans lillasysters sovrum. Angriparna beskrivs som vänsterextremister. Händelsen blev en vändpunkt.

Fyra år senare lever Peterson med skyddad identitet. Enligt honom var attacken inte ett isolerat hatbrott, utan ett uttryck för ett bredare mönster: våld och hot mot personer som utmanar en ideologisk konsensus.

BLM-året och brytningen med åsiktskorridoren Peterson pekar ut året 2020 som avgörande. Under Black Lives Matter-protesterna upplevde han att ett nytt normsystem snabbt etablerades – där kritik mot rörelsen, trots omfattande våldsamheter, inte tolererades.

Han beskriver hur både globala företag, politiker och medier slöt upp bakom rörelsen, samtidigt som brott och upplopp tonades ned. I Sverige ledde protesterna till åtal för våldsbrott – men detta fick enligt Peterson begränsad medial uppmärksamhet.

Det var i denna kontext han började bedriva egen granskande journalistik.

”Journalistik kan aldrig vara helt opartisk” Peterson menar att objektivitet ofta används som en retorisk sköld.

Journalister gör alltid ett urval – vad som granskas, vad som ignoreras och vilka aktörer som behandlas varsamt. I hans egen analys har svensk press valt att konsekvent undvika vänsterextrema miljöer, trots dokumenterat våld.

Han pekar bland annat på grupper kopplade till Antifascistisk Aktion, som enligt honom sällan granskas med samma intensitet som andra extremistmiljöer.

När bakgrunden blir ett vapen I takt med att Petersons arbete fått större spridning – även internationellt – har hans kritiker börjat gräva i hans ungdomsår. En kortvarig kontakt med ett högerextremt sammanhang som 15-åring har återkommande använts för att ifrågasätta hans legitimitet.

Peterson beskriver detta som ett mönster: istället för att bemöta innehållet i hans granskningar, ifrågasätts hans person. Samtidigt, menar han, har många av hans mest högljudda kritiker bakgrund i miljöer där politiskt våld normaliseras.

Ett demokratiskt problem I intervjun återkommer Peterson till en övergripande slutsats: att vänsterextremism är den mest underrapporterade formen av politiskt våld i Sverige.

Inte för att den saknas, utan för att den ofta ursäktas, relativiseras eller helt enkelt inte passar in i den berättelse som dominerar nyhetsflödet. Konsekvensen blir, enligt honom, ett journalistiskt tomrum – där vissa maktstrukturer lämnas i fred.

Priset för att fortsätta Trots hot, attacker och ett liv med skyddade uppgifter fortsätter Peterson sitt arbete. Han beskriver det som ett journalistiskt ansvar: att granska makt och extremism oavsett ideologisk färg.

Intervjun i Riks tecknar bilden av en journalistik som i praktiken inte alltid granskar makten där den faktiskt finns – och av ett samhällsklimat där den som gör det kan få betala ett högt personligt pris.