Dubbelmoral i mediekritiken I sin senaste lördagsvideo, Debatt & Dubbelmoral, argumenterar Henrik Jönsson för att svensk offentlighet präglas av dubbla måttstockar.
Hans tes är enkel: vänsterns angrepp på journalister ses som legitim kritik – medan högerns invändningar beskrivs som hot mot demokratin.
Ebba Busch och SVT Jönsson tar avstamp i Ebba Buschs kritik av SVT:s frågor om klimat och drivmedel. När Busch kallade frågorna politiskt färgade svarade SVT med att försvara sin journalistik, och Sveriges Radios vd Cilla Benkö varnade för politiker som vill påverka medier.
Enligt Jönsson illustrerar reaktionerna hur mediekritik från höger snabbt etiketteras som systemhotande.
När vänstern kritiserar Som kontrast lyfter han Magdalena Anderssons uppmaning till journalistkåren att fundera över om de granskat högern tillräckligt hårt efter valet 2022. Den kritiken beskrevs inte som ett hot mot demokratin.
Han nämner också Laila Freivalds nedstängning av SD:s webbpubliceringar och Göran Perssons hårda ord mot TV4-chefen Jan Scherman – utan att dessa händelser fick samma demokratiska alarm.
En principiell fråga Kärnan i Jönssons resonemang är att samma princip borde gälla oavsett politisk färg.
Ska makthavare få kritisera journalister? Ja – men då måste det gälla alla.
Problemet, enligt Jönsson, uppstår när intentioner tolkas olika beroende på avsändare. Vänstern antas försvara demokratin. Högern antas hota den.
Sympatier eller principer? Videon landar i en bredare fråga om hur mediers roll ska förstås i ett öppet samhälle.
Fria medier är en grundpelare i demokratin. Men även mediekritik är en del av det offentliga samtalet.
Om den ena sidan tillåts kritisera utan etikett – medan den andra stämplas som farlig – blir det inte längre en principfråga.
Då blir det en sympatifråga.
