Ivar Arpi slår larm om bristande forskningskvalitet – och hur aktivism ersatt fakta i Bryssels jämställdhetsarbete En påstådd kris om genusbaserat våld inom europeisk akademi används just nu som grund för nya, långtgående policyförslag inom EU. Men det dramatiska budskapet om att ”62 procent av kvinnorna” utsatts bygger på en studie med blott 3,9 procents svarsfrekvens – och på en mätmetod där nästan alla svar utom ett tydligt nej räknas som utsatthet. Det konstaterar debattören Ivar Arpi i en artikel i Svenska Dagbladet.

Politisk aktivism förklädd till vetenskap Unisafe-undersökningen, som används för att motivera EU:s nya satsning ”Gendersafe”, har flera allvarliga brister. Den bygger på frivilliga enkätsvar från 42 000 personer – men skickades ut till över 1,1 miljoner. Bara knappt 4 procent svarade. Trots detta används resultaten som grund för att skapa nya EU-regler för universitet, inklusive tvingande utbildningar, styrdokument och så kallad nolltolerans.

Bakom studien står bland andra Fredrik Bondestam vid Nationella sekretariatet för genusforskning, och Sofia Strid. Arpi visar hur de själva i tidigare sammanhang varnat för exakt den typ av metodologisk bias som nu används – men ändå presenterar 62-procentssiffran som oomtvistlig sanning.

Verkligt våld osynliggörs när allt kallas våld Arpis kritik handlar inte bara om statistik. Det finns enligt honom en djupare fara: att man i kampen för jämställdhet suddar ut gränsen mellan obehagliga blickar och sexuella övergrepp. I stället för att hjälpa verkligt utsatta, urvattnas begreppen och forskningen förlorar trovärdighet.

Alternativa mätmetoder i samma undersökning, med validerade frågor och tydlig tidsram, visade att bara 3,5 procent utsatts för oönskad sexuell uppmärksamhet det senaste året. Men den siffran valdes bort till förmån för det mer alarmistiska 62-procentstalet – som nu betraktas som en ”framgångssaga” i EU:s egna dokument.

När aktivism blir styrande norm För frihetligt sinnade svenskar borde denna debattartikel fungera som en väckarklocka. Vi ser en växande trend där aktivister med politiska mål använder forskningsanslag och internationella institutioner som verktyg för att driva fram överstatliga regleringar. Det sker i namn av rättvisa – men på bekostnad av sanning, proportion och individuella friheter.

När EU använder tveksamma metoder för att bygga politisk styrning, och svenska forskare deltar utan att slå larm, blir frågan inte bara akademisk. Det handlar om hur framtida regler formas, hur skattemedel används, och hur långtifrån vetenskapligt ideal det offentliga samtalet har rört sig.

Som Arpi avslutar: ”Ilska kan vara bra, men precision är bättre.”