”Skål för Netanyahu” – därför firar iranier Israels attack Ett judiskt land har på tre dagar skakat om en islamistisk diktatur. Inte med hjälp av USA, utan på egen hand. Och reaktionerna från många iranier tycks vara tacksamhet – inte vrede.

En regim på fallrepet Fredagen den 13 juni genomförde Israel vad som beskrivs som en noggrant planerad och målmedveten attack mot Iran. Flygvapnets insats uppges ha slagit ut delar av det iranska luftförsvaret, riktat sig mot militära ledare och träffat kärntekniska anläggningar. Operationen har, enligt flera källor, varit under förberedelse i tjugo år.

Men något oväntat hände parallellt med det militära skeendet: firande. Inte i Tel Aviv, utan i Teheran – och i Stockholm.

Skål för Netanyahu Journalisten Negar Josephi berättar i Fokus om hur hon passerade en persisk restaurang i Stockholm där ett iranskt sällskap skålade för Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. ”Salamati Netanyaho!”, ropade en man i sällskapet. Resten höjde sina glas. Det var inte ironi. Det var lättnad.

Efter år av repression och brutalt förtryck – där kvinnor hängts för att de vägrar bära slöja, homosexuella avrättats offentligt, och regimkritiker försvunnit – har hoppet tänts på nytt. Inte av västvärlden. Inte av USA. Utan av Israel.

Ett land som försvarar sig – på egen hand Enligt Josephi är det många iranier som tyst – och ibland öppet – hoppas på att Israel ska göra det som västmakterna inte vågar: sätta punkt för mullornas regim. I hennes reportage beskrivs hur israeler agerar med beslutsamhet och precision, medan iranska civila ser på med förhoppning.

Detta säger också något om realpolitiken i Mellanöstern: det finns ingen automatisk lojalitet mellan muslimer och islamistiska regimer. Förtryck är förtryck – oavsett vem som utövar det. Därför är det inte Israel som är fienden i många iraniernas ögon, utan den egna regimen.

När väst svek – stod Israel kvar Trumpadministrationen, som många dissidenter satte sitt hopp till, valde till slut att inte agera. EU har samtidigt fortsatt att föra dialog med regimen i Teheran. Mot denna bakgrund upplevs den israeliska insatsen som ett sällsynt exempel på handling i en tid av passivitet.

För ett folk som i decennier levt under en brutal religiös diktatur är det kanske inte så konstigt att man firar när det äntligen brister – oavsett vem som håller i hammaren.