Barnens rätt – men i vems händer? Rädda Barnen, en av Sveriges mest inflytelserika barnrättsorganisationer, har anställt Amanj Aziz – en person med omfattande kopplingar till islamistiska rörelser enligt bland andra Försvarshögskolan, Expressen och forskningsstiftelsen Doku. Trots upprepade frågor från media, vägrar organisationen kommentera ärendet.

Från da’wa till dokument med skolrekommendationer Amanj Aziz har i åratal varit en central gestalt i det svenska islamistiska ekosystemet. Han har hyllat sharia, kritiserat demokrati, försvarat hatpredikanter och engagerat sig i rörelser som iERA och Cage – kända för sitt försvar av extremister. Nu uppges han, enligt Samnytt, ha varit med och författat dokument med riktlinjer till svenska skolor under sin anställning som rådgivare på Rädda Barnen.

Barnkonventionen möter sharia? Att en profil med denna bakgrund ges inflytande över barns vardag i utsatta områden väcker frågor – inte minst då Rädda Barnen stoltserar med värderingar som yttrandefrihet, jämställdhet och skydd mot diskriminering. Är islamism plötsligt förenligt med dessa ideal? Var går gränsen för vilken ideologi som får påverka barnrättsarbete i Sverige?

Skattepengar och gåvor i ideologins tjänst Amanj Aziz lön finansieras dels av SIDA, FN och EU – men också av svenska privatpersoner som skänker pengar i tron att de bidrar till barns trygghet. Att Rädda Barnen trots detta vägrar svara på frågor om anställningen, och att Aziz själv inte bemöter kritiken, är anmärkningsvärt.

Islamismens entré i civilsamhället Detta är inte en isolerad händelse. Enligt forskare som Johan Lundberg är Amanj Aziz del av ett mönster där islamister långsiktigt försöker flytta fram sina positioner inom det svenska civilsamhället – ofta genom att åberopa “islamofobi” mot sina kritiker. Det är en taktik som nu också drabbar skolledare och debattörer som varnar för hedersförtryck och religiös radikalisering.

Var finns Rädda Barnens ansvar? När en organisation med Rädda Barnens inflytande låter personer med sådan historik agera rådgivare i samhällsfrågor är det inte bara en fråga om omdöme. Det är en fråga om barns rätt till frihet – inte religiöst tvång. Och det är en fråga om skattebetalarnas och givarnas förtroende.