En revolt som inte passar medias narrativ De pågående protesterna i Iran utgör ett av de tydligaste folkliga upproren mot ett islamistiskt styre i modern tid. Ändå framstår rapporteringen i svensk etablissemangsmedia som märkligt återhållsam, fragmentarisk och ofta förvirrad. Fokus ligger på ekonomi, sanktioner, väderfenomen och ”missnöje” – men sällan på den centrala frågan: vad är det egentligen iranierna gör uppror mot?

Svaret är obekvämt, men enkelt. De gör uppror mot islamismen som samhällssystem.

Ett svar som inte får ges Att rapportera seriöst om ett uppror innebär att besvara en grundläggande fråga: varför riskerar människor sina liv? I Irans fall handlar det inte om tillfälliga ekonomiska svårigheter eller bristande reformvilja. Det handlar om ett prästerskap som under decennier kvävt varje aspekt av mänskligt liv – yttrandefrihet, konst, arbete, kvinnors självbestämmande, privatliv och ekonomisk överlevnad – i religionens namn.

Den berättelsen kräver att man erkänner islam som ideologi och maktsystem, inte som identitetsmarkör. Och just där tar det stopp.

När islam blir en identitet – inte en idé I stora delar av västerländsk, progressiv mediediskurs har islam kommit att behandlas som något närmast rasifierat. Kritiserar man islam, anses man kritisera ”bruna människor”, ”mellanöstern” eller ”en utsatt minoritet”. Religionen reduceras till hudfärg, och därmed blir avståndstagande omöjligt utan att samtidigt anklagas för rasism.

Konsekvensen blir att miljontals människor berövas sin politiska röst. Om islam inte får förstås som en idé man kan förkasta, blir iranska demonstranter obegripliga. Deras revolt passar inte in i berättelsen – och ignoreras därför, eller omtolkas tills den gör det.

Iran suddas ut I detta ramverk försvinner Iran som civilisation. Persisk historia, språk och kultur löses upp i en förenklad föreställning om ”Mellanöstern”, där alla antas vara araber, alla muslimer och alla passiva offer för västerländsk kolonialism.

Att iranier i praktiken gör uppror mot sin egen religiösa elit, inte mot väst, passar illa in. Det avslöjar att förtryck inte är ett exklusivt västerländskt arv, utan något människor världen över försöker ta sig ur – ofta med enormt mod.

Den andra tystnaden: planekonomisk katastrof Det finns ytterligare en aspekt som sällan berörs öppet. Iran är inte bara en religiös diktatur, utan också ett exempel på långt driven statskontroll, prisregleringar, subventioner, nationaliseringar och politiserad ekonomi. Marknader har kvävts, entreprenörskap kriminaliserats och medelklassen krossats. Resultatet är stagnation, korruption och total beroendeställning gentemot staten.

Att beskriva detta är besvärande för medier som i andra sammanhang förespråkar mer statlig styrning, mer central planering och mer byråkratisk kontroll. Iran visar vad som händer när ett sådant system isoleras från ansvarsutkrävande och kombineras med ideologi. Det är en lärdom man helst slipper dra.

När berättelsen är viktigare än människorna Svensk och västerländsk etablissemangsmedia lutar sig tungt mot förenklade moraliska kategorier: förtryckare och förtryckta, kolonisatör och koloniserad, vit och icke-vit. Iranska demonstranter spränger dessa ramar. De är varken västerländska marionetter eller passiva offer. De är människor som aktivt förkastar ett auktoritärt system som påstår sig tala i deras namn.

Att erkänna det skulle kräva en omprövning av hela tolkningsmodellen. Det är enklare att tiga, relativisera – eller som i vissa fall, skylla på klimatförändringar.

Tystnaden som avslöjar Det är därför rapporteringen blir skev. Inte för att journalister saknar information, utan för att verkligheten hotar den ideologiska kartan. När människor gör uppror mot islamism, statskontroll och religiös auktoritet faller många bekväma föreställningar samman.

Så tystnaden fortsätter. Inte för att iranierna saknar något att säga – utan för att deras budskap är för tydligt.