Inviter som inte längre är subtila Det börjar höras oftare nu.

Socialdemokratiska toppolitiker öppnar återkommande för en blocköverskridande regering med Moderaterna. Senast ut är Ardalan Shekarabi, som i en intervju talar om behovet av ”ansvarstagande” från de två partier som traditionellt haft statsministerposten.

Han nämner arbetsmarknadspolitik, energiförsörjning, försvar och ekonomi som områden där samarbete vore önskvärt.

Det är inga oavsiktliga formuleringar. Det är politiska signaler.

Offentligt nej – öppet efter valdagen? Moderaterna avfärdar inviten inför valet. Benjamin Dousa kallar det ett sätt för S att ”fly från sina samarbetspartier”. Ulf Kristersson har tidigare sagt att en samlingsregering bara är aktuell i en ”djup kris”. Det är väntade svar.

Före ett val är det politiskt omöjligt för M att signalera öppenhet för ett regeringssamarbete med sin huvudmotståndare. Men efter valet förändras alltid logiken. Då är det mandatfördelningen som styr.

S sitter med ett svårt pussel Socialdemokraternas inviter är heller inte märkvärdiga om man ser till aritmetiken. Ett regeringsunderlag med S, V och MP – eventuellt med C som stödhjul – är långt ifrån enkelt att få ihop. Skillnaderna i ekonomisk politik, energifrågor och synen på EU är betydande.

Samtidigt är Socialdemokraterna det klart största partiet på sin sida.

En blocköverskridande lösning med M skulle kunna ge:

  • Stabil majoritet
  • Förutsägbar ekonomisk politik
  • En bred säkerhetspolitisk plattform

Och – inte minst – Socialdemokraterna skulle i kraft av sin storlek dominera samarbetet.

M:s dilemma För Moderaterna är situationen mer komplex.

Ett samarbete med S skulle:

  • Skapa regeringsstabilitet
  • Eliminera beroendet av SD
  • Ge internationell legitimitet

Men det skulle också:

  • Utradera den borgerliga konfliktlinjen
  • Riskera väljarflykt till SD
  • Cementera bilden av att M och S är två grenar på samma träd

Det är en risk som är svår att ta före valet.

Efter valet kan kalkylen bli annorlunda – särskilt om mandatläget blir låst.

Är blockpolitiken redan på väg att lösas upp? Sverige har redan rört sig mot blocköverskridande lösningar tidigare – januariavtalet var ett exempel. En S–M-regering skulle vara ett ännu tydligare steg mot ett system där de två stora partierna delar på makten.

I ett sådant scenario riskerar politiken att bli mer teknokratisk och mindre ideologisk. För vissa är det stabilitet. För andra är det stagnation.

Vad betyder det för Tidösamarbetet? Inviterna från S kan också läsas som en signal till SD.

Budskapet är indirekt: Moderaterna har ett alternativ.

Det ökar trycket på SD i förhandlingar och positionering.

Men det väcker också en större fråga: om S och M närmar sig varandra, vad händer då med den tydliga höger-vänster-dimensionen i svensk politik?

En verklig möjlighet – eller bara spel? Det är fullt möjligt att detta är ren positionspolitik inför valet. Det är också möjligt att det är en försiktig förberedelse för ett läge där inget block får majoritet.

Det som gör situationen intressant är att S:s signaler är så pass konsekventa och återkommande. Det är sällan man bjuder upp till dans utan att åtminstone vara beredd att ta ett steg.