KOMMENTAR: I en kulturartikel den 1 april – ett datum som inte undgick många i sociala medier – förklarar Per Wirtén på Expressens kultursida att invandring ”får länders ekonomier att växa”, ”bär upp välfärden” och att Sverige nu står inför en depression – om inte invandringen ökar igen.

Med stöd i en rapport från den vänsterorienterade tankesmedjan Katalys och ekonomihistorikern Tony Johansson, går Wirtén till angrepp mot såväl ekonomers kalkyler som partiernas verklighetsbeskrivning. Problemet, menar han, är att invandringens bidrag räknas fel – som om Sverige vore ”en skobutik i Huddinge”. De verkliga vinsterna är större, och utan ökad invandring väntar befolkningskris, personalbrist och ekonomisk stagnation.

Tillväxten lyser med sin frånvaro Men samtidigt som artikeln hyllas av många på vänsterkanten för sitt ideologiska mod, krockar resonemangen med en mer konkret verklighet: Sverige tillhör sedan flera år de absolut svagaste tillväxtländerna i EU – trots en av Europas högsta nivåer på invandring per capita under lång tid.

Enligt EU-kommissionens vinterprognos 2025 väntas Sverige få lägst BNP-tillväxt i hela unionen. Det är inte ett resultat av stängda gränser – utan tvärtom en effekt av en ekonomisk modell som under flera decennier förutsatt att storskalig invandring ska fylla arbetsmarknadens behov, men som inte klarat av att matcha denna politik med fungerande integration.

Befolkningstillväxt ≠ välstånd Det är naturligtvis sant att en större befolkning kan bidra till högre total BNP – men det säger inget om BNP per capita, levnadsstandarden eller produktiviteten. I Sverige har dessa siffror stagnerat, trots den befolkningstillväxt som Per Wirtén efterlyser ännu mer av.

Välfärdskrisen är inte ett argument för mer av samma Att det saknas personal inom sjukvård och äldreomsorg är också sant – men det är också väl känt att Sverige redan har en av Europas mest låglöneberoende vårdsektorer, och att invandringens effekt i dessa sektorer ofta varit att pressa ned lönerna snarare än att lösa kompetensförsörjningen. Det är dessutom just dessa branscher som bär den största kostnaden för språkliga och utbildningsmässiga integrationsutmaningar.

Sannt mod kräver att man ser verkligheten i vitögat Att avfärda alla invändningar mot detta med att de är ”räknefel” och ”enkla kalkyler” är en bekväm retorik – men hjälper föga när kostnader för socialförsäkringar, bidragssystem och låga inkomster förblir strukturella problem som varken kulturartiklar eller seminarium kan trolla bort.

Wirtén frågar sig vem som vågar säga sanningen. Men det egentliga modet ligger kanske i att våga erkänna att den modell Sverige valt de senaste decennierna inte har levererat den tillväxt, integration eller sociala stabilitet som utlovades.

Att fortsätta som förut – med ännu mer av samma – är kanske den verkliga galenskapen.