"Ett nytt Nobelcenter – fast i partiet", säger en källa.
Moderaterna i Stockholms län, partiets tyngsta distrikt, har hamnat i öppet inbördeskrig. Kulturminister Parisa Liljestrand, som föreslogs som kompromisskandidat för att ena partiet, förlorade förbundsstämmans ordförandeval – till burop och misstankar om röstpåverkan.
Nu talar källor om att statsminister Ulf Kristerssons auktoritet urholkas.
Liljestrand föll trots valberedningens stöd Valberedningen hade försökt gjuta olja på vågorna mellan falangerna runt Daniel Källenfors och Erik Ottoson genom att föreslå Liljestrand – en minister med låg fraktionsprofil – som ny ordförande. Ottoson skulle bli förste vice och Källenfors andre vice.
Men Ottoson valde strid. Trots starka interna protester och försök att skydda röstningen med valbås vann han ordförandeskapet.
– Det här är ett allvarligt bakslag för Kristersson, säger en källa till Expressen. Det skickar signalen att han inte har kontroll över sitt eget parti.
Misstankar om påtryckningar och burop Enligt uppgifter upplevde ombud som ville rösta på Liljestrand att de övervakades. Flera kände sig tvungna att rösta öppet i bänkarna av rädsla för repressalier inom sina föreningar.
När frågan om valbås lyftes igen under nästa omröstning – denna gång om posten som andre vice ordförande – möttes inlägget av burop från Ottosons anhängare. Resultatet: även Källenfors fälldes. Stina Lundgren, Ottosons kandidat, vann.
Erik Ottoson tonar ner dramatiken men medger att känslorna gick höga. Någon blev inte utbuad, enligt honom, men han bekräftar att han själv röstade i valbås.
Maktspelet som blottlägger ett ledarskapsproblem Om partipiskan inte ens fungerar internt – hur trovärdig blir då Moderaterna som ledarparti för landet? I ett läge där Kristersson redan är pressad av säkerhetsskandaler, diplomatiska snedsteg och ett spretigt regeringssamarbete, sänder förlusten av Liljestrand signaler om ett krympande grepp om det egna partiet.
När burop och maktspel ersätter kompromissvilja i Sveriges mest inflytelserika M-distrikt, då är det inte bara dåligt för partiet – det försvagar bilden av regeringsduglighet i stort. Om M:s egna inte litar på partiledningens förslag, varför ska väljarna göra det?
