Staten och medierna svek svenskarna – och sveket fortsätter I ett debattinlägg i Bulletin pekar debattören Ola Källqvist på det han beskriver som ett av de största sveken i modern svensk historia: att staten och etablerade medier medvetet mörklade konsekvenserna av massinvandringen.

Instruktion 291 – symbolen för mörkläggningen Källqvist påminner om polisens berömda Instruktion 291 från 2015–2016, där poliser uppmanades att undvika signalement som kunde uppfattas som ”främlingsfientliga”. Detta blev tydligt i samband med övergreppen på ungdomsfestivalen We Are Sthlm, där hundratals flickor utsattes – men gärningsmännens bakgrund hölls undan.

Instruktionen blev en symbol för en bredare tendens: hellre skydda narrativet än skydda medborgarna.

Myndigheter som teg Flera exempel lyfts fram:

  • Brå slutade redovisa statistik över brott och ursprung redan 2005.
  • SCB dröjde med sysselsättningsstatistik som visade stora gap mellan inrikes och utrikes födda.
  • Migrationsverket presenterade putsade kostnadsbilder, medan fulla kalkyler hölls inom regeringskansliet.

Mediernas roll Enligt Källqvist deltog också medierna i mörkläggningen. Public service och stora dagstidningar undvek att nämna gärningsmäns bakgrund, pixlade bilder och använde omskrivningar som ”ungdomsgäng” eller ”felskjutning”. När alternativa medier eller enskilda debattörer påpekade mönstret möttes de med tystnad eller stämplades som ”hat”.

Journalister och poliser som talade ut – som Peter Springare – utsattes för anmälningar, hån och utfrysning. Budskapet var tydligt: sanningen fick inte sägas.

Konsekvensen: tilliten brister Resultatet, menar Källqvist, blev att svenska folket slutade lita på myndigheter och medier. När människor ser en verklighet som inte stämmer med det som rapporteras, spricker samhällskontraktet.

Han lyfter fram växande gängkriminalitet, ökade välfärdskostnader och ökad otrygghet som exempel på utvecklingen – men betonar att det värsta inte var brotten i sig, utan lögnen.

Sveket fortsätter Källqvist menar att makten idag talar mer öppet om problemen, men först när de blivit omöjliga att dölja. Att man samtidigt försöker låtsas som om man alltid ”tagit problemen på allvar” beskriver han som ett hån.

Än idag finns en tendens att tona ned konsekvenserna – vilket enligt Källqvist visar att mörkläggningen lever vidare, fast i subtilare form.

Merita-perspektiv Källqvists artikel understryker något många svenskar redan upplever: bristen på förtroende mellan folket och makten är inte en slump, utan resultatet av åratal av medveten mörkläggning.

Frågan blir nu hur Sverige kan återupprätta tilliten – och om det alls är möjligt så länge medier och politiker fortsätter att skyla över de mest obekväma sanningarna.