Imamens svar bekräftar Löwenmarks varning: Muslimska nätverk vill stå utanför samhället I en mycket uppmärksammad artikel i Expressen beskriver kolumnisten Sofie Löwenmark hur muslimska nätverk i Sverige bygger upp parallella samhällsstrukturer medvetet – och ideologiskt. Istället för integration förespråkas separatism: muslimer bör handla av varandra, anställa varandra, skapa egna medier och institutioner.
Men den mest slående bekräftelsen på Löwenmarks beskrivning kommer i form av repliken från Malmöimamen Salahuddin Barakat. Han kallar denna separatism inte bara försvarbar – utan en plikt för muslimer.
”Vi kommer att fortsätta stärka våra nätverk, stödja varandra och bära vårt ansvar – inte trots vår tro, utan tack vare den”, skriver Barakat.
Ekonomisk och medial isolering som religiöst ideal Löwenmark ger flera exempel från sociala medier där lojalitet mot den muslimska gemenskapen går före integration med det omgivande samhället. Där erbjuds tjänster, rådgivning och välgörenhet uteslutande inom gruppen – ofta med krav på att den som anlitas själv är muslim.
Imamer som Amanj Aziz har uppmanat muslimer att se den egna ekonomin som ett verktyg för religiös gemenskapsbyggande. Salahuddin Barakat själv har länge förordat muslimska mediekanaler istället för ”partiska” svenska medier – vilket han i sin replik åter försvarar som ett sätt att ”tala med egen röst”.
”Det hon kallar separatism är i själva verket ett uttryck för ansvar, integritet och självrespekt”, skriver Barakat i sitt försvarstal.
När ideologi går före samhällsgemenskap Det som gör repliken särskilt avslöjande är att Barakat inte förnekar något i Löwenmarks beskrivning. Han förklarar istället varför denna självorganisering är nödvändig – och rättfärdigad.
Men vad innebär det för ett land att över en miljon invånare organiserar sig i vad som i praktiken är en parallell offentlighet? När utbildning, ekonomi, sjukvård, familjeliv och medier formas efter religiösa lojaliteter – inte gemensamma samhällsvärden?
Sofie Löwenmark sätter fingret på det avgörande:
”Att tala om integration samtidigt som inflytelserika företrädare manar till religiöst grundad separatism är inte bara en paradox – det är en omöjlighet.”
Det är inte alla minoriteter som kräver avstånd Barakats försök att likställa muslimsk separatism med stöd till judiska eller kristna verksamheter faller på sin egen orimlighet. Löwenmark påpekar att stödet till judiska institutioner handlar om skydd för öppenhet – inte om att bygga parallellsamhällen. Och att kyrkornas second hand-verksamheter uttryckligen riktar sig till alla, oavsett religion.
När en religiös ledare säger att lojalitet till gruppen måste gå före samhället, är det inte ett uttryck för självrespekt. Det är ett budskap om ideologisk lojalitet – före demokrati, före tillit, före integration.
