Paulina Neudings bok visar att Sverige fortfarande straffar den som ser det uppenbara Reaktionerna på Paulina Neudings bok Igår kväll i Sverige säger mer om Sverige än boken själv. Att en författare som med stöd i forskning, statistik och myndighetsrapporter beskriver hur antisemitism och gängvåld vuxit fram parallellt med migrationspolitiken, möts inte med saklig kritik – utan med reflexen blåbrun.

Det är precis det mönster Ivar Arpi beskriver i sin recension: när någon drar ut den förbjudna linjen mellan de problem som alla numera medger – antisemitism, parallellsamhällen, våld – och den politik som skapade dem, då blir det inte debatt. Det blir stigmatisering.

En offentlighet som belönar rätt åsikt, inte rätt Neuding hör till dem som i två decennier vågat tala om de förändringar som senare blev omöjliga att förneka. Hon var tidig med att beskriva antisemitismen i Malmö, ambulanspersonalens rädsla för att åka in i vissa områden och bibliotekens uppgivenhet inför hot och våld. I dag bekräftas allt detta i myndighetsrapporter – men erkännandet uteblir.

I stället får recensenter som Arbetet, Aftonbladet och Expressen mer energi av att misstänkliggöra hennes motiv än att pröva hennes fakta. Hon sägs ha ”ryggen mot framtiden” för att hon saknar lösningar. Som om en läkare som ställer korrekt diagnos ska klandras för att ännu inte ha uppfunnit botemedlet.

Den svenska revolutionen Neudings undertitel, Reflektioner om en revolution, syftar på hur ett högtillitssamhälle förvandlades till något helt annat. Hon visar hur socialtjänsten, skolor och myndigheter steg för steg tappat förmågan att upprätthålla statens auktoritet – och hur de som försökt ”stå upp” för svenska värderingar ofta lämnas ensamma när konflikten blir obekväm.

Det är den tysta revolutionen: lagarna består, men tillämpningen upphör. Barnkonventionen har blivit lag, samtidigt som barn används som mördare i gängen. Socialtjänsten har fått större befogenheter, men vågar inte använda dem mot klaner som hotar personalen.

Den blåbruna etiketten – ett skydd för samvetet Att Neuding inte belönas för sin klarsyn är logiskt i ett system som bygger på självrättfärdighet. Etablissemanget kan förlåta mycket, men inte att någon visade att de hade fel medan det fortfarande gick att göra något åt saken. Därför måste den som var tidig med att ha rätt förklaras farlig, kall, eller ”blåbrun”. Det är enklare än att erkänna att hon hade rätt.

En bok som spegel Igår kväll i Sverige är ingen dom, utan en spegel. Och det är just därför den väcker vrede – för att den visar beslutsfattare, journalister och akademiker som de faktiskt var under de år då allt gick fel. Neuding får inget pris för det. Men den som vill förstå hur Sverige förändrades – och varför ingen ville tala om det i tid – bör läsa hennes bok.