Regler, makt och verklighet I sin senaste lördagsvideo tar Henrik Jönsson ett rejält grepp om den debatt som följt efter USA:s tillfångatagande av Venezuelas diktator Nicolás Maduro. Men videon handlar i grunden om något större än Venezuela: den europeiska fixeringen vid en så kallad ”regelbaserad världsordning” – och den politiska blindhet som följer när regler frikopplas från faktisk makt.

Jönssons utgångspunkt är enkel men obekväm: regler existerar inte i ett vakuum. De upprätthålls – eller ignoreras – beroende på vem som har resurserna och våldskapitalet att försvara dem.

Vänsterns selektiva indignation Ett centralt tema i videon är den svenska och europeiska vänsterns reflexmässiga reaktion på USA:s agerande. Demonstrationer till stöd för Maduro, fördömanden av ”USA-imperialism” och plötslig omsorg om Venezuelas suveränitet kontrasteras mot decennier av öppet eller indirekt stöd för samma socialistiska regim.

Jönsson påminner om hur ledande vänsterdebattörer, partiföreträdare och organisationer under årtionden beskrev Venezuela som ett föredöme – samtidigt som landet rörde sig mot total ekonomisk kollaps, politiskt förtryck och massfattigdom. När diktaturen nu faller, är det inte dess offer som väcker solidaritet, utan dess förövare.

Det är en indignation som framstår som ideologisk snarare än moralisk.

Den regelbaserade ordningens dubbelmoral Videons kanske mest träffsäkra del handlar om Europas förhållande till USA. Europeiska politiker fördömer snabbt amerikanska interventioner som brott mot folkrätten – men har historiskt applåderat liknande ageranden när utfallet varit politiskt bekvämt.

Jönsson radar upp exempel som blottlägger denna dubbelmoral: Iran 1953, Panama 1989, Kosovo 1999, Pakistan 2011. Samma handling – helt olika moraliska omdömen. Slutsatsen är obehaglig men svår att avfärda: den regelbaserade världsordningen har aldrig varit konsekvent tillämpad. Den har fungerat som retoriskt verktyg, inte som faktisk maktstruktur.

Europas bekväma illusioner I videon riktas en hård men saklig kritik mot Europa. Under decennier har europeiska ledare betraktat sig själva som moraliskt överlägsna, samtidigt som man låtit det egna militära och ekonomiska inflytandet vittra sönder. Resultatet är ett Europa som kräver att världen ska följa regler – men saknar förmåga att försvara dem.

När USA nu agerar utifrån sina egna intressen snarare än europeiska illusioner, möts det av chock och förvirring. Men, som Jönsson konstaterar, problemet är inte att USA slutat låtsas. Problemet är att Europa gjort sig irrelevant.

Makt före moraliska poser Jönsson argumenterar inte för krig, utan för realism. Demokrati, frihet och rättsstat existerar bara i den utsträckning de kan försvaras. I en värld där Ryssland, Kina och Iran använder våld som politiskt verktyg räcker det inte med deklarationer, resolutioner och pressmeddelanden.

Budskapet är tydligt: den som säger sig vilja försvara västerländska värden men vägrar investera i militär styrka, ekonomisk konkurrenskraft och strategiskt inflytande försvarar i praktiken ingenting.

Ett obekvämt men nödvändigt uppvaknande Henrik Jönssons video är inte en hyllning av amerikansk maktutövning, utan en uppgörelse med europeisk självbedrägeri. Den påminner om en grundläggande realitet som många politiker helst slipper tala om: utan styrka är regler bara önsketänkande.

I det avseendet är reaktionerna på Venezuelas befrielse inte ett tecken på en hotad världsordning – utan på hur djupt rotad Europas ovilja är att ta ansvar för sin egen säkerhet.

Och det är, i längden, ett betydligt större problem än att USA agerar som stormakt.