Kritik mot klimatismen I sin senaste lördagsvideo tar samhällsdebattören Henrik Jönsson ett nytt grepp om klimatpolitiken – och om det han kallar den ”gröna fantasin”. Han menar att Sveriges klimatmål, liksom EU:s nettonoll-strategi, bygger på tekniska och ekonomiska illusioner som ingen ännu lyckats förverkliga.

Videon, med titeln ”Klimatmål & fantasier – så fördummar SVT klimatdebatten”, är en bred vidräkning med vad Jönsson beskriver som emotionell klimatjournalistik och kommandoekonomi. Han hävdar att medierna, särskilt public service, förvandlat klimatfrågan till en moralisk ritual snarare än en rationell diskussion.

”SVT visar artister som sjunger för klimatet, men korsförhör klimatministern när hon hänvisar till fakta. Det är känslor som gäller – inte siffror,” säger Jönsson.

Gröna luftslott Videon radar upp exempel på storslagna projekt som spruckit eller avbrutits:

  • Grönt stål – dyrt, energikrävande och tekniskt oprövat.
  • Koldioxidlagring – testat och misslyckat flera gånger.
  • Batterifabriker och vätgaslastbilar – symboler för ett politiskt driv snarare än verklig teknik.

Jönsson påminner om att både Northvolt och Hybrit nu gått samma väg som tidigare svenska industrisatsningar som föll under sin egen tyngd. ”Det gröna stålet går inte att producera, vätgasen kan inte driva ekonomin – men retoriken fortsätter”, säger han.

”En politisk fantasi” Enligt Jönsson är Europas klimatmål politiskt självmord i slow motion: för dyra för industrin, för orealistiska för tekniken och för känslostyrda för att tåla granskning. Han menar att politikerna vet detta men inte vågar säga det öppet.

”Det handlar inte om klimatförnekelse,” säger Jönsson, ”utan om att kunna räkna.”

Han uppmanar medier och väljare att kräva rationella kalkyler och konsekvensanalyser i stället för vad han beskriver som ”kampanjjournalistik maskerad till vetenskap”.

Meritas kommentar Jönssons video landar mitt i en växande skepsis mot den gröna omställningens ekonomiska realism. När politiker lovar att rädda planeten med lånade pengar och subventionerade luftslott blir frågan inte om klimatet tål verkligheten – utan om ekonomin gör det.