När svenska och europeiska tv-jurys kollektivt gav noll poäng till Israels artist Yuval Raphael i Eurovision – men tittarna samtidigt röstade henne till en topplacering – fångades något mycket större än en musiktävling på bild. Det menar samhällsdebattören Henrik Jönsson i en ny debattartikel i Expressen.
I artikeln beskriver Jönsson det massiva stödet för Israel som ett symptom på ett växande missnöje: inte bara med kultur- och medieetablissemangets ensidiga hållning i Israel–Palestina-frågan, utan med hur en självutnämnd elit försöker fostra folket till ”rätt” åsikter.
Ett folk–elit-gap i direktsändning Jönsson framhåller att det inte handlar om några påstådda trollkampanjer eller annonsering i sociala medier. Stödet för Israel var folkligt – och det var just detta som gjorde det så provocerande för etablissemanget.
”Varken annonser eller kampanjer i sociala medier kan lyfta utan att det redan finns ett brett, folkligt stöd”, skriver han.
Istället, menar Jönsson, visade röstsplittringen mellan jury och tittare ett allt djupare politiskt och kulturellt gap. Den upplevda klyftan mellan medborgarna och vad han kallar ”den moraliska expertklassen” förstärks när vanliga åsikter demoniseras som okunniga, extrema eller farliga.
Från migrationspolitik till Eurovision Jönsson drar paralleller till den svenska migrationsdebatten. Under lång tid stämplades varje invändning mot en generös asylpolitik som främlingsfientlighet – tills verkligheten hann ifatt politiken.
”Sverigedemokraterna växte sig stora genom att helt enkelt säga det som många redan tänkte”, konstaterar han.
Samma logik gäller i Eurovision, menar Jönsson. Den breda publiken protesterade – inte bara mot hur Israel behandlades, utan mot att deras egna åsikter ständigt marginaliseras.
Etablissemangets repressiva respons I stället för självrannsakan reagerar eliten med repression, skriver Jönsson: man skambelägger, stänger ute, moraliserar. Den som inte till fullo stämmer in i den ideologiska körsången förklaras vara problematisk, högerextrem eller okunnig.
”Om du ifrågasätter skattefinansierade dragshower för barn är du transfob. Om du inte hyllar den gröna subventionsekonomin är du klimatförnekare. Om du inte stöder Palestina oreserverat är du delaktig i folkmord.”
Men den verkliga effekten är att förtroendet för systemet eroderar. Proteströsten blir inte bara en röst för en artist – utan en markering mot hela det politiska och kulturella fält som försöker styra opinionen ovanifrån.
En växande underström För många blev stödet till Israels bidrag i Eurovision en symbolhandling. Det var ett sätt att visa att man inte köper narrativet, inte tystnar inför medielogikens demonisering, och inte tänker be om ursäkt för sin instinktiva motvilja mot antisemitism och mobbmentalitet.
Henrik Jönsson avslutar: ”Proteströsterna till Israels stöd i årets Eurovision är således varken medverkan till folkmord, ett uttryck för högerextremism eller tecken på okunskap. Det är en befogad folklig motreaktion mot samhällets arroganta ’expertjury’.”
