Hanif Bali: Carl Bildt bör inte längre tas på allvar Den svenska debatten om Iran präglas av en anmärkningsvärd frånvaro av självkritik. Det menar Hanif Bali i en uppmärksammad artikel i Kvartal, där han riktar skarp kritik mot den svenska utrikespolitiska eliten – med Carl Bildt som främsta symbol.

Balis uppgörelse är inte teoretisk. Den är djupt personlig och bottnar i egna erfarenheter från den iranska exilmiljö som under decennier samexisterat med – och ofta skyddats av – svenska myndigheter, trots kända kopplingar till extremism.

Ett etablissemang som alltid haft fel I artikeln beskriver Bali hur svenska politiska dignitärer, ofta med rötter i 1970- och 80-talens utrikespolitiska idealism, konsekvent har missbedömt den islamistiska regimen i Teheran. Protester har tolkats som gryende reformrörelser. Sanktioner har beskrivits som kontraproduktiva. Dialog har setts som ett självändamål – även när den gynnat en regim som systematiskt förtrycker sin befolkning.

Carl Bildt pekas ut som en central aktör i denna linje. Under sin tid som utrikesminister motsatte han sig skärpta sanktioner mot Iran, även efter de brutala tillslagen mot demonstranter 2009. Han argumenterade för normaliserade relationer, samtidigt som svenska bolag bedrev affärer som enligt senare uppgifter bidrog till regimens övervakningskapacitet.

Normalisering utan ansvar Bali menar att Bildts hållning inte varit ett undantag, utan snarare uttryck för en bredare svensk reflex: tron på att auktoritära system kan förändras genom handel, samtal och symboliska gester. Samma mönster återkommer senare under socialdemokratiska regeringar, inte minst i samband med statsminister Stefan Löfvens uppmärksammade Iran-besök.

Det som i svensk debatt ofta beskrivits som ”pragmatisk diplomati” framstår i efterhand snarare som ansvarslöshet, menar Bali. När Säpo samtidigt pekat ut Iran som ett av de största säkerhetshoten mot Sverige har politiken fortsatt att präglas av välvilja, handelsambitioner och ceremoniella möten.

En föråldrad tolkningsram Särskilt kritisk är Bali mot hur svenska medier och politiker tolkar dagens protester i Iran. Enligt honom filtreras utvecklingen genom en föråldrad vänsterliberal världsbild, där oppositionen mot mullornas styre reduceras till interna fraktionsstrider, samtidigt som exilröster med rötter i 1970-talets ideologiska konflikter ges oproportionerligt stort tolkningsföreträde.

Detta blir tydligt, menar Bali, i bevakningen av den iranska exilprinsen Reza Pahlavi, som ofta avfärdas av svenska kommentatorer trots att han åtnjuter ett växande stöd bland yngre iranier. Att unga demonstranter skulle ”inte förstå vad de ber om” beskrivs som både nedlåtande och verklighetsfrånvänt.

När fel inte diskvalificerar En av Balis mest genomgående poänger är att svensk utrikespolitik saknar mekanismer för ansvarsutkrävande. Personer som haft fel i decennier fortsätter att bjudas in som auktoriteter. Misslyckade strategier omprövas inte – de ompaketeras.

Det är, enligt Bali, denna kultur som gjort att Sverige gång på gång hamnat snett i förhållande till Iran. Och det är därför han menar att det är dags att sluta lyssna på de ”utrikespolitiska silverrävar” som format en politik byggd på illusioner snarare än konsekvensanalys.

En uppgörelse med svensk självbild Balis artikel är i grunden en uppgörelse med den svenska självbilden som moralisk stormakt. När dialog blivit viktigare än resultat, och symbolhandlingar viktigare än säkerhet och frihet, har politiken enligt honom tappat kontakten med verkligheten.

För Merita illustrerar texten ett återkommande mönster: hur ett etablerat politiskt och medialt skikt försvarar sina egna narrativ långt efter att de visat sig vara felaktiga – och hur priset för detta betalas av andra.